Om resandet och varandet.

Det har skulle kunna vara ett blogginlagg om sa himla mycket. Om sol och regn och vad det gor med manniskor. Om vi har hemma och de dar borta, eller om det nu ar vi har borta och ni dar hemma. Om identiteter och hur vi forhaller oss till varandra som manniskor, hur vi hela tiden skapar sanningar och logner om varandra som vi sprider vidare samtidigt som vi konstant omvarderar dem. Om nyfunnen vanskap och om saknaden efter gamla vanner. Det skulle kunna handla om det mest grundlaggande, om sjukdomar och ond, brad dod och om livet i all dess sprakande farger och totala omojlighet.

Det skulle kunna vara en karleksforklaring till att aka motorcykel pa den bangladeshiska landsbygden.

Men jag sitter har en sondagseftermiddag i Dhaka, nyss hemkommen fran en faltresa i sodra Bangladesh, fullastad med intryck, och funderar over vad jag egentligen gor har. Inte pa ett negativt satt, inte alls, men vad som ar hela poangen med den har ovningen (forutom det officiella, vill saga, det som ar mitt uppdrag att gora har och som ingar i min praktik). Utan i ett storre sammanhang, varfor vi overhuvudtaget, sa manga av oss, kastar oss pa forsta basta plan, nagonstans, bara bort, sa fort tillfalle ges. Och ja, jag funderar pa livet, i all dess sprakande farger och totala omojlighet.

Jag har vanner som grovt ironiserar over den backpackande generation, de (vi) som packar ner livet i ryggsacken, tar ett hart grepp om Lonely Planet, aker ut och lever fattigt ett tag, som om fattigdom vore en destination som du kan besoka och lamna lite som du sjalv vill. Jag brukar ocksa kunna gora det, ironisera och lite forakta, fast jag sjalv ar en del av hela denna rorelse. De (vi) som far till Indien for att hitta sig sjalva, herregud, hur komiska ar de (vi) inte? Som samlar pa fotografier och erfarenheter och ogonblick pa samma satt som universitetsstudenter samlar poang, natverk och cv-meriterande fritidsaktiviteter. Som aker till sa manga stallen som mojligt bara for att nar det ar dags att jamfora med nya bekantskaper konstant fa det utbristande fragan slangd i ansiktet: ”Va! Har du inte varit dar?” och gor sma noteringar om var de maste aka, nasta gang. Nar pappa satt in mer pengar pa kontot.

Sa varfor reser vi? Vad exakt ar de vi forvantar oss hitta nagonstans mellan Taj Mahal, den australienska outbacken och Manu Pichu? Varfor ar det viktigt att se en kanguru, en panda, ett lejon med egna ogon, i nagot som nastan kan beskrivas som ”det vilda”? Varfor behover vi satta oss pa ett plan i 14 timmar for att traffa ytliga bekantskaper att supa oss fulla med? Vad tror vi att det ska gora med oss? Ska vi bli battre, klokare, mindre ensamma?

For tre dagar sedan var det nio ar sedan jag akte ivag till Israel, pa den forsta langa resan sjalv. Ensam och sa langt bort som mojligt, det var mina kriterier nar jag skulle ivag. Att det blev Israel var mest en slump, om an en slump som retade manga, vilket helt klart okade tjusningen med resmalet. Da var det primara malet att komma bort. Bort fran Gimo och framfor allt pissiga Uppsala, bort fran familj och vanner, bort fran alla band och till en ny frihet, en mojlighet att starta om och bli en annan manniska. Att komma nagonstans dar absolut ingen hade en aning om vem jag var, vad jag gjort forut och vad jag hade for drommar, vad jag ville med mitt liv. Att pa nytt bli ett oskrivet blad och i kontroll over min egen berattelse.

Vet ni vad det forsta var som jag upptackte?

Att vi ar exakt samma personer var vi an aker. Att vi kan forsoka forandra oss hur mycket vi vill, hitta pa nya historier om oss sjalva, dromma nya drommar. Till slut sitter vi anda dar, runt bordet pa nagon pub, och upprepar samma grundinsikter och sanningar som vi haft sedan vi var typ 14 (jag vet inte hur ni tanker kring det har, vi tanker sakert olika, men jag ser 14 som den alder da jag hade utvecklat nagon form av grundlaggande hjarna med grundlaggande, egna tankar. Vagen dit var mest transportstracka.). Vilket inte ar att saga att vi inte utvecklar vara asikter, skaffar nya och till och med andrar oss helt. Det gor vi ju, hela tiden. Men grunden ar anda densamma, vi ar och forblir samma manniskor. Sen kan vi resa hur langt vi vill och till stallen dit ingen kanner oss – till slut sitter vi anda dar runt ett bord pa en pub och avslojar oss sjalva.

Vet ni vad det andra var som jag upptackte, efter den forsta besvikelsen lagt sig over att en ny Karin inte ville infinna sig?

Att jag trots allt tyckte det var javligt skont. For trots alla hennes fel och tillkortakommande, sa gillar jag anda den har Karin. Hon kan garna fa folja med mig livet ut.

Sa nu reser jag mest for att hitta svar om andra. Sanningar och logner som jag kan beratta vidare och hela tiden omvardera. Det handlar i grund och botten om att vilja forsta den har varlden som vi faktiskt lever i, se den i alla dess sprakande farger och hela omojligheten som gor allt mojligt. Att aka ivag, slanga sig in i en helt ny kontext och sa forutsattningslost det bara gar stalla fragorna: Jaha, vad ar grejen har da? Hur lever ni har och hur gar det? Pa vilket satt ar vi likadana, och pa vilket satt ar vi det inte? Spelar det overhuvudtaget nagon roll? Vart kan vi motas och var gar vi i klinch? Visst hittar man en liten del av sanningen i en gudsforgaten hala som heter Gimo och ligger fem mil norr om Uppsala, men just bara en liten del. Och ju mer jag reser (och det behover verkligen inte vara till langtbortistanstallen som Bangladesh. Herregud, hela min varldsbild skulle nog revolutioneras om jag flyttade till typ Flen.), desto mer lar jag ju mig om sjalv. Jag blir inte en ny person, men genom att spegla mig i andra manniskor hittar jag nya saker hos mig sjalv att omfamna, ta tag i eller radera.

Sa jag tanker fortsatta packa min ryggsack och kopa mina Lonely Planets, packa ner livet i ryggsacken och samla pa fotografier och erfarenheter. Jag lever sa rikt som jag har rad med, for fattigdom ar ingen lek du leker for ditt hoga nojes skull, och jag har inte lanat pengar av pappa sen den dar forsta resan till Israel. Och ja, jag tror jag blir klokare, battre. Men det tar tid. Fardiga blir vi aldrig.