Indiens regering har borjat se over sin klimatpolicy infor motet i kopenhamn i december, och verkar nu kunna tankla sig att ga med pa bindande krav pa utslappsnivaer. Tyvarr finns det fortfarande ett starkt motstand i Indien, ett motstand som pa satt och vis ar forstaeligt med tanke pa de laga utslapp per capita som Indien har och USA har an sa lange inte gjort nagra stora ataganden. Men alla maste med for att vi ska kunna losa det har, bade industrialiserade och utvecklande lander, och alla maste ga med pa att dra sitt stra till stacken. Sedan kommer det straet vara betydligt mycket langre for landerna i vast.
Den har artikeln (http://www.outlookindia.com/article.aspx?262461)publicerades i Outlook i helgen. Det ar spannande att fa en uppfattning om problematiken ser ut ur ett Indiskt perspektiv. Som journalist ar det aven intressant att se hur partisk skribenten ar i en nyhetsartikel.
tisdag 27 oktober 2009
Ta min dotter
Vi befinner oss utanför staden Magura och har precis genomfört vår andra fokusgruppsdiskussion för dagen. Just som vi ska lämna byn Shaoladanga försvinner min kollega Shaon plötsligt ut på en åker för att kolla på några rissorter. Jag och min andra kollega Eliza blir kvar på vägen, och genast samlar sig kvinnor och barn runt oss, de har följt efter oss hit från där vi suttit tidigare. De säger något på bangla, pekar på barnen och skrattar. Eliza ler hon med, och berättar att de uppmuntrar oss att ta med oss barnen. ”Ta dem, ta dem”, skriker de och skrattar. Framför allt en flicka i äldre tonåren vill de att vi ska ta med oss; hennes mamma har ännu inte haft råd att gifta bort henne. För att få henne bortgift behöver hon betala dowry, eller hemgift, till den nya mannen och hans familj – det kostar att ha flickor i detta land. Och även om detta är en praktik som de flesta spyr galla över och som är förbjuden enligt lag, så är det extremt vanligt förekommande, både hos fattiga och hos rika. Lyckas du gifta bort din dotter får du vara glad om hon hamnar i en by nära dig så att ni kan fortsatta ha kontakt, för till mannens by måste hon obönhörligen flytta. Det ar en av anledningarna till att flickor ofta kommer till korta gentemot pojkar när det gäller utbildning i fattiga länder och i fattiga familjer; förtjänsten av en flickas utbildning kommer hennes nya, och inte hennes gamla, familj till del.
Men mamman med den ogifta dottern verkar inte ha några skrupler när det gäller framtida distanser; Eliza föreslår nämligen att hon ska ta med sig dottern till Dhaka, men mamman är inte imponerad – hon vill hellre skicka henne till Sverige. Hon ser på oss med extrem glimt i ögat, hon utstrålar en pondus och en krasshet som är totalt avväpnande, och allt är halvt på skämt. Men det finns också ett allvar där, illa dolt av skratten och skränandet. För vad ska de göra med alla barnen?
Men mamman med den ogifta dottern verkar inte ha några skrupler när det gäller framtida distanser; Eliza föreslår nämligen att hon ska ta med sig dottern till Dhaka, men mamman är inte imponerad – hon vill hellre skicka henne till Sverige. Hon ser på oss med extrem glimt i ögat, hon utstrålar en pondus och en krasshet som är totalt avväpnande, och allt är halvt på skämt. Men det finns också ett allvar där, illa dolt av skratten och skränandet. För vad ska de göra med alla barnen?
onsdag 21 oktober 2009
Kollektiv odling en väg tillbaka för änkorna
Klockan är åtta på morgonen i byn Kottrapatti. En oxe ligger och vilar i skuggan av det stora lövträdet som markerar ingången till det lilla samhället. 20 meter därifrån har någon hängt upp dagens tvätt som i den starka solen bleks i samma takt som den torkar. Snart får oxen sällskap av en grupp kvinnor i varierande åldrar som samlas i skuggan och börjar småprata. Många har småbarn med sig, vissa som verkar mer roade en andra när kvinnorna slår sig ner i en cirkel och blir mer formaliserade.
Det är möte för Pusumai Widows Group. Den gemensamma nämnaren för de kvinnor som samlas i skuggan av trädet är att de har förlorat sina män. De flesta har dött genom sjukdom eller olyckor, medan andra dragit iväg och bildat familj någon annanstans – och lämnat både fru och barn till sitt öde. Ensamstående i Indien hamnar genast i utanförskap. Det är inga män som vill ha en kvinna som redan har varit gift, i stället blir de tvingade att ta hand om familjen på sina ytterst magra inkomster. Många av kvinnorna i gruppen arbetar i en närliggande kvarn där de får 90 rupies för nio timmars arbete. Det motsvarar ungefär 13 svenska kronor, som inte bara ska försörja dem själva utan även de barn som fortfarande bor hemma. Om det är döttrar måste dessutom en dowry, giftermålsgåva, betalas när de gifter sig och flyttar hemifrån.
– Jag hade två acres mark som jag var tvungen att sälja för att betala min första dotters dowry. Den bestod av guldsmycken samt 40 000 rupies, säger Saratham som är ordförande i gruppen.
Hon förlorade sin man för femton år sedan, och blev kvarlämnad med två döttrar och en son. När den andra dottern ska giftas bort krävs ytterligare en stor kapitalinsats.
Jagadambal blev ensam med fem döttrar när hennes man dog för tio år sedan. Hon berättar att utan far fick hennes döttrar stå ut med mycket när de växte upp.
– När de gick för att arbeta brukade männen reta dem och förödmjuka dem med smeknamn. Alla tittade hela tiden. Nu är jag mycket glad att vara med i den här gruppen, jag känner mig accepterad igen, säger Jagadambal.
Pusumai betyder grön, och genom att gå med i gruppen har kvinnorna fått chans att odla ekologiskt på mark som Velicham hyr och lånar ut till kvinnorna. De sköter marken kollektivt, och skörden fördelas lika mellan alla medlemmar. Velicham mobiliserade gruppen 2006, och i fjol var första gången de hade chansen att odla kollektivt. Resultatet blev lyckat. En stor skörd av bland annat linser och jordnötter fick kvinnorna att bli så entusiastiska att de tog initiativet i år och åkte in till Velichams kontor i Keeranur med en lista på vad de behövde för att kunna odla igen.
– Innan den här gruppen startade hade vi inget självförtroende. Nu har vi lärt att agera kollektivt, säger Sellammal som ansvarar för det kollektiva jordbruket.
I år har de bytt ut en del av sädesslagen, istället för jordnötter odlas ”finger millets” och ”country beans”, traditionella grödor som ingen har odlat på tio-tolv år men som behöver mindre vatten och är mer resistenta mot torka. Något som behövdes i år. Monsunen kom sent och än så länge har regnet varit sparsamt i de här trakterna – om det inte regnar inom 15-30 dagar kommer skörden vara förlorad.
Den här morgonen är det även dags att samla in pengar till den kollektiva fonden. Gruppens medlemmar 15 medlemmar sparar 25 rupies i månaden på ett gemensamt bankkonto som de sedan kan låna ur när de behöver kapital. Varje medlem betalar dessutom in 2 rupies till en kassa för gemensamma inköp. De har använt pengarna till utsäde, och de kan även tänka sig investeringar för att irregera landet om skörden dör på grund av torkan. Den kollektiva egendomen ger ett ömsesidigt ansvar som alla respekterar. Sedan gruppen startade har ingen av kvinnorna gått ur.
– Vi skulle inte ha någonstans att ta vägen. Om någon lämnade gruppen är det utanförskap som änka som gäller igen, säger de gemensamt.
Det är möte för Pusumai Widows Group. Den gemensamma nämnaren för de kvinnor som samlas i skuggan av trädet är att de har förlorat sina män. De flesta har dött genom sjukdom eller olyckor, medan andra dragit iväg och bildat familj någon annanstans – och lämnat både fru och barn till sitt öde. Ensamstående i Indien hamnar genast i utanförskap. Det är inga män som vill ha en kvinna som redan har varit gift, i stället blir de tvingade att ta hand om familjen på sina ytterst magra inkomster. Många av kvinnorna i gruppen arbetar i en närliggande kvarn där de får 90 rupies för nio timmars arbete. Det motsvarar ungefär 13 svenska kronor, som inte bara ska försörja dem själva utan även de barn som fortfarande bor hemma. Om det är döttrar måste dessutom en dowry, giftermålsgåva, betalas när de gifter sig och flyttar hemifrån.
– Jag hade två acres mark som jag var tvungen att sälja för att betala min första dotters dowry. Den bestod av guldsmycken samt 40 000 rupies, säger Saratham som är ordförande i gruppen.
Hon förlorade sin man för femton år sedan, och blev kvarlämnad med två döttrar och en son. När den andra dottern ska giftas bort krävs ytterligare en stor kapitalinsats.
Jagadambal blev ensam med fem döttrar när hennes man dog för tio år sedan. Hon berättar att utan far fick hennes döttrar stå ut med mycket när de växte upp.
– När de gick för att arbeta brukade männen reta dem och förödmjuka dem med smeknamn. Alla tittade hela tiden. Nu är jag mycket glad att vara med i den här gruppen, jag känner mig accepterad igen, säger Jagadambal.
Pusumai betyder grön, och genom att gå med i gruppen har kvinnorna fått chans att odla ekologiskt på mark som Velicham hyr och lånar ut till kvinnorna. De sköter marken kollektivt, och skörden fördelas lika mellan alla medlemmar. Velicham mobiliserade gruppen 2006, och i fjol var första gången de hade chansen att odla kollektivt. Resultatet blev lyckat. En stor skörd av bland annat linser och jordnötter fick kvinnorna att bli så entusiastiska att de tog initiativet i år och åkte in till Velichams kontor i Keeranur med en lista på vad de behövde för att kunna odla igen.
– Innan den här gruppen startade hade vi inget självförtroende. Nu har vi lärt att agera kollektivt, säger Sellammal som ansvarar för det kollektiva jordbruket.
I år har de bytt ut en del av sädesslagen, istället för jordnötter odlas ”finger millets” och ”country beans”, traditionella grödor som ingen har odlat på tio-tolv år men som behöver mindre vatten och är mer resistenta mot torka. Något som behövdes i år. Monsunen kom sent och än så länge har regnet varit sparsamt i de här trakterna – om det inte regnar inom 15-30 dagar kommer skörden vara förlorad.
Den här morgonen är det även dags att samla in pengar till den kollektiva fonden. Gruppens medlemmar 15 medlemmar sparar 25 rupies i månaden på ett gemensamt bankkonto som de sedan kan låna ur när de behöver kapital. Varje medlem betalar dessutom in 2 rupies till en kassa för gemensamma inköp. De har använt pengarna till utsäde, och de kan även tänka sig investeringar för att irregera landet om skörden dör på grund av torkan. Den kollektiva egendomen ger ett ömsesidigt ansvar som alla respekterar. Sedan gruppen startade har ingen av kvinnorna gått ur.
– Vi skulle inte ha någonstans att ta vägen. Om någon lämnade gruppen är det utanförskap som änka som gäller igen, säger de gemensamt.
tisdag 20 oktober 2009
Genombrott i klimatforhandlingarna?
Eftersom nyhetsflodet har dominerats av nedslaende rapporter och kommentarer infor FN:s klimatkonferens i Kopenhamn i december, ar det trevligt att for omvaxlings skull fa lite positiva nyheter. Denna dag levereras just detta pa Daily Stars ledarsida. Daily Star ar en av de engelsksprakiga nationella dagstidningarna har i Bangladesh och, om jag inte har helt fel, den storsta.
Harun ur Rashid, en f d bangladeshisk ambassador till FN, tar framst fasta pa tva positiva signaler. Dels vad Kina, Japan och Indien levererat under de senaste klimatoverlaggningarna i New York, dels ett utspel fran 181 investerare som samlats pa ett parallellt ledarskapsforum och som gatt ut med sitt stod for ett nytt klimatavtal, samtidigt som man levererat ideer om ur den privata sektorn kan reducera sina utslapp. Av Kina, Indiens och Japans initiativ ar det framst Kinas som poangteras; det ar ocksa Kina som levererat mest i konkreta forslag och ataganden. Bland annat har president Jintao lovat att Kina ska oka sin anvandning av fornyelsebar energi med 15 procent till 2020 och att man ska plantera trad pa en yta lika stor som Norge. Men aven Japapn har ju andrat installning sedan det nyligen avslutade valet och skiftande av makt. Fran Indien har det val hittills mest levererats ord och inga ataganden, men nu finns i alla fall en forsakran om inforandet av lagar for att minska utslappen. Har ar det Indiens onskan om att ses som en serios varlsaktor som spelar mycket in i den andrade kursen – siktet ar installt pa en plats i FN:s sakerhetsrad sa smaningom, samt storre inflytande i Varldsbankens och Internationella Valutafondens forehavanden.
Harun ur Rashid kallar Kina, Japans och Indiens agerande for ett genombrott i klimatforhandlingarna, som tillsammans med Obamas nya linje i USA lovar gott. Det ar intressant att EU med sina ambitiosa mal och som den aktor som faktiskt drivit pa de andra industrilanderna, inte ens namns med en enda rad. Det visar hur avgorande bade USA och Kina anses vara i dessa sammanhang.
Rashid namner ocksa att alla policies som antas maste vara till gagn for de mest sarbara landerna, bland annat Bangladesh, och att de inte ska hindra deras ekonomiska utveckling – exakt samma fragor som Indien och Kina brottas med. Samtidigt finns det en ansats till problematisering nar han skriver att det innebar ett stort dilemma for Bangladesh att bekampa fattigdom pa ett miljomassigt hallbart satt ”in these days of soaring food prices, global financial crisis and climate change”.
Jag har lange misstrostat infor forhandlingarna i Kopenhamn och jag tror inte att det finns anledning att bli allt for optimistisk nu heller. Att naringslivet ar med pa baten ar en gammal sanning; aven om foretag sjalvklart kan kritiseras for att man inte ar mer proaktiva och gor mer at sina utslapp, sa har det lange efterlysts tydliga spelregler fran naringslivet av politikerna, sa att man vet vilken verklighet man har att gora med framover gallande, skatter, kvoter med mera.
Jag tycker dock att det badar gott att Kina uppmarksammas for det de faktiskt gor for klimatet, de har lange fatt ta pa sig rollen som bad guy jamte USA (utan att fortjana det, som den senare faktiskt gjort), och det ar bra att Indien borjar rora pa sig. Aven om Indien precis som Bangladesh ska kunna prioritera sin fattigdomsbekampning ar det inte hallbart att som Indiens premiarminister tidigare gjort, ga ut och lova att Indiens utslapp per capita aldrig kommer ga over industrilandernas och darmed tro att man gjort sitt i klimatsynpunkt, aven om det ar ett oerhort smart satt att vinna poang pa hemmaplan. Eftersom vi latit utslappen skena sa mycket som vi gjort skulle det innebara katastrof.
Kvarstar da USA, i vanlig ordning. For aven om Obama visat friska takter i klimatfragan sedan han blev president, sa ar ju fragan hur mycket han far senaten med pa, och hur mycket han kan binda USA till i Kopenhamn. Men att Kina och Indien gar ut med ovanstaende loften kommer helt klart gora det enklare for honom, eftersom det tidigare varit den stora stotestenen i USA da man ar livradd for att forlora jobb till framforallt Kina om smutsig produktion valjer att flytta istallet for att bli ren. For en sak ar saker – backar USA sa kommer garanterat inte Kina, Indien eller nagra utvecklingslander med pa baten. Och da star vi dar utan ett klimatavtal, vilket ar sa mycket mer an ett papper med underskrifter – det ar det internationella verktyg som vi behover for att gora nagot at klimatforandringarna.
Harun ur Rashid, en f d bangladeshisk ambassador till FN, tar framst fasta pa tva positiva signaler. Dels vad Kina, Japan och Indien levererat under de senaste klimatoverlaggningarna i New York, dels ett utspel fran 181 investerare som samlats pa ett parallellt ledarskapsforum och som gatt ut med sitt stod for ett nytt klimatavtal, samtidigt som man levererat ideer om ur den privata sektorn kan reducera sina utslapp. Av Kina, Indiens och Japans initiativ ar det framst Kinas som poangteras; det ar ocksa Kina som levererat mest i konkreta forslag och ataganden. Bland annat har president Jintao lovat att Kina ska oka sin anvandning av fornyelsebar energi med 15 procent till 2020 och att man ska plantera trad pa en yta lika stor som Norge. Men aven Japapn har ju andrat installning sedan det nyligen avslutade valet och skiftande av makt. Fran Indien har det val hittills mest levererats ord och inga ataganden, men nu finns i alla fall en forsakran om inforandet av lagar for att minska utslappen. Har ar det Indiens onskan om att ses som en serios varlsaktor som spelar mycket in i den andrade kursen – siktet ar installt pa en plats i FN:s sakerhetsrad sa smaningom, samt storre inflytande i Varldsbankens och Internationella Valutafondens forehavanden.
Harun ur Rashid kallar Kina, Japans och Indiens agerande for ett genombrott i klimatforhandlingarna, som tillsammans med Obamas nya linje i USA lovar gott. Det ar intressant att EU med sina ambitiosa mal och som den aktor som faktiskt drivit pa de andra industrilanderna, inte ens namns med en enda rad. Det visar hur avgorande bade USA och Kina anses vara i dessa sammanhang.
Rashid namner ocksa att alla policies som antas maste vara till gagn for de mest sarbara landerna, bland annat Bangladesh, och att de inte ska hindra deras ekonomiska utveckling – exakt samma fragor som Indien och Kina brottas med. Samtidigt finns det en ansats till problematisering nar han skriver att det innebar ett stort dilemma for Bangladesh att bekampa fattigdom pa ett miljomassigt hallbart satt ”in these days of soaring food prices, global financial crisis and climate change”.
Jag har lange misstrostat infor forhandlingarna i Kopenhamn och jag tror inte att det finns anledning att bli allt for optimistisk nu heller. Att naringslivet ar med pa baten ar en gammal sanning; aven om foretag sjalvklart kan kritiseras for att man inte ar mer proaktiva och gor mer at sina utslapp, sa har det lange efterlysts tydliga spelregler fran naringslivet av politikerna, sa att man vet vilken verklighet man har att gora med framover gallande, skatter, kvoter med mera.
Jag tycker dock att det badar gott att Kina uppmarksammas for det de faktiskt gor for klimatet, de har lange fatt ta pa sig rollen som bad guy jamte USA (utan att fortjana det, som den senare faktiskt gjort), och det ar bra att Indien borjar rora pa sig. Aven om Indien precis som Bangladesh ska kunna prioritera sin fattigdomsbekampning ar det inte hallbart att som Indiens premiarminister tidigare gjort, ga ut och lova att Indiens utslapp per capita aldrig kommer ga over industrilandernas och darmed tro att man gjort sitt i klimatsynpunkt, aven om det ar ett oerhort smart satt att vinna poang pa hemmaplan. Eftersom vi latit utslappen skena sa mycket som vi gjort skulle det innebara katastrof.
Kvarstar da USA, i vanlig ordning. For aven om Obama visat friska takter i klimatfragan sedan han blev president, sa ar ju fragan hur mycket han far senaten med pa, och hur mycket han kan binda USA till i Kopenhamn. Men att Kina och Indien gar ut med ovanstaende loften kommer helt klart gora det enklare for honom, eftersom det tidigare varit den stora stotestenen i USA da man ar livradd for att forlora jobb till framforallt Kina om smutsig produktion valjer att flytta istallet for att bli ren. For en sak ar saker – backar USA sa kommer garanterat inte Kina, Indien eller nagra utvecklingslander med pa baten. Och da star vi dar utan ett klimatavtal, vilket ar sa mycket mer an ett papper med underskrifter – det ar det internationella verktyg som vi behover for att gora nagot at klimatforandringarna.
söndag 18 oktober 2009
Om resandet och varandet.
Det har skulle kunna vara ett blogginlagg om sa himla mycket. Om sol och regn och vad det gor med manniskor. Om vi har hemma och de dar borta, eller om det nu ar vi har borta och ni dar hemma. Om identiteter och hur vi forhaller oss till varandra som manniskor, hur vi hela tiden skapar sanningar och logner om varandra som vi sprider vidare samtidigt som vi konstant omvarderar dem. Om nyfunnen vanskap och om saknaden efter gamla vanner. Det skulle kunna handla om det mest grundlaggande, om sjukdomar och ond, brad dod och om livet i all dess sprakande farger och totala omojlighet.
Det skulle kunna vara en karleksforklaring till att aka motorcykel pa den bangladeshiska landsbygden.
Men jag sitter har en sondagseftermiddag i Dhaka, nyss hemkommen fran en faltresa i sodra Bangladesh, fullastad med intryck, och funderar over vad jag egentligen gor har. Inte pa ett negativt satt, inte alls, men vad som ar hela poangen med den har ovningen (forutom det officiella, vill saga, det som ar mitt uppdrag att gora har och som ingar i min praktik). Utan i ett storre sammanhang, varfor vi overhuvudtaget, sa manga av oss, kastar oss pa forsta basta plan, nagonstans, bara bort, sa fort tillfalle ges. Och ja, jag funderar pa livet, i all dess sprakande farger och totala omojlighet.
Jag har vanner som grovt ironiserar over den backpackande generation, de (vi) som packar ner livet i ryggsacken, tar ett hart grepp om Lonely Planet, aker ut och lever fattigt ett tag, som om fattigdom vore en destination som du kan besoka och lamna lite som du sjalv vill. Jag brukar ocksa kunna gora det, ironisera och lite forakta, fast jag sjalv ar en del av hela denna rorelse. De (vi) som far till Indien for att hitta sig sjalva, herregud, hur komiska ar de (vi) inte? Som samlar pa fotografier och erfarenheter och ogonblick pa samma satt som universitetsstudenter samlar poang, natverk och cv-meriterande fritidsaktiviteter. Som aker till sa manga stallen som mojligt bara for att nar det ar dags att jamfora med nya bekantskaper konstant fa det utbristande fragan slangd i ansiktet: ”Va! Har du inte varit dar?” och gor sma noteringar om var de maste aka, nasta gang. Nar pappa satt in mer pengar pa kontot.
Sa varfor reser vi? Vad exakt ar de vi forvantar oss hitta nagonstans mellan Taj Mahal, den australienska outbacken och Manu Pichu? Varfor ar det viktigt att se en kanguru, en panda, ett lejon med egna ogon, i nagot som nastan kan beskrivas som ”det vilda”? Varfor behover vi satta oss pa ett plan i 14 timmar for att traffa ytliga bekantskaper att supa oss fulla med? Vad tror vi att det ska gora med oss? Ska vi bli battre, klokare, mindre ensamma?
For tre dagar sedan var det nio ar sedan jag akte ivag till Israel, pa den forsta langa resan sjalv. Ensam och sa langt bort som mojligt, det var mina kriterier nar jag skulle ivag. Att det blev Israel var mest en slump, om an en slump som retade manga, vilket helt klart okade tjusningen med resmalet. Da var det primara malet att komma bort. Bort fran Gimo och framfor allt pissiga Uppsala, bort fran familj och vanner, bort fran alla band och till en ny frihet, en mojlighet att starta om och bli en annan manniska. Att komma nagonstans dar absolut ingen hade en aning om vem jag var, vad jag gjort forut och vad jag hade for drommar, vad jag ville med mitt liv. Att pa nytt bli ett oskrivet blad och i kontroll over min egen berattelse.
Vet ni vad det forsta var som jag upptackte?
Att vi ar exakt samma personer var vi an aker. Att vi kan forsoka forandra oss hur mycket vi vill, hitta pa nya historier om oss sjalva, dromma nya drommar. Till slut sitter vi anda dar, runt bordet pa nagon pub, och upprepar samma grundinsikter och sanningar som vi haft sedan vi var typ 14 (jag vet inte hur ni tanker kring det har, vi tanker sakert olika, men jag ser 14 som den alder da jag hade utvecklat nagon form av grundlaggande hjarna med grundlaggande, egna tankar. Vagen dit var mest transportstracka.). Vilket inte ar att saga att vi inte utvecklar vara asikter, skaffar nya och till och med andrar oss helt. Det gor vi ju, hela tiden. Men grunden ar anda densamma, vi ar och forblir samma manniskor. Sen kan vi resa hur langt vi vill och till stallen dit ingen kanner oss – till slut sitter vi anda dar runt ett bord pa en pub och avslojar oss sjalva.
Vet ni vad det andra var som jag upptackte, efter den forsta besvikelsen lagt sig over att en ny Karin inte ville infinna sig?
Att jag trots allt tyckte det var javligt skont. For trots alla hennes fel och tillkortakommande, sa gillar jag anda den har Karin. Hon kan garna fa folja med mig livet ut.
Sa nu reser jag mest for att hitta svar om andra. Sanningar och logner som jag kan beratta vidare och hela tiden omvardera. Det handlar i grund och botten om att vilja forsta den har varlden som vi faktiskt lever i, se den i alla dess sprakande farger och hela omojligheten som gor allt mojligt. Att aka ivag, slanga sig in i en helt ny kontext och sa forutsattningslost det bara gar stalla fragorna: Jaha, vad ar grejen har da? Hur lever ni har och hur gar det? Pa vilket satt ar vi likadana, och pa vilket satt ar vi det inte? Spelar det overhuvudtaget nagon roll? Vart kan vi motas och var gar vi i klinch? Visst hittar man en liten del av sanningen i en gudsforgaten hala som heter Gimo och ligger fem mil norr om Uppsala, men just bara en liten del. Och ju mer jag reser (och det behover verkligen inte vara till langtbortistanstallen som Bangladesh. Herregud, hela min varldsbild skulle nog revolutioneras om jag flyttade till typ Flen.), desto mer lar jag ju mig om sjalv. Jag blir inte en ny person, men genom att spegla mig i andra manniskor hittar jag nya saker hos mig sjalv att omfamna, ta tag i eller radera.
Sa jag tanker fortsatta packa min ryggsack och kopa mina Lonely Planets, packa ner livet i ryggsacken och samla pa fotografier och erfarenheter. Jag lever sa rikt som jag har rad med, for fattigdom ar ingen lek du leker for ditt hoga nojes skull, och jag har inte lanat pengar av pappa sen den dar forsta resan till Israel. Och ja, jag tror jag blir klokare, battre. Men det tar tid. Fardiga blir vi aldrig.
Det skulle kunna vara en karleksforklaring till att aka motorcykel pa den bangladeshiska landsbygden.
Men jag sitter har en sondagseftermiddag i Dhaka, nyss hemkommen fran en faltresa i sodra Bangladesh, fullastad med intryck, och funderar over vad jag egentligen gor har. Inte pa ett negativt satt, inte alls, men vad som ar hela poangen med den har ovningen (forutom det officiella, vill saga, det som ar mitt uppdrag att gora har och som ingar i min praktik). Utan i ett storre sammanhang, varfor vi overhuvudtaget, sa manga av oss, kastar oss pa forsta basta plan, nagonstans, bara bort, sa fort tillfalle ges. Och ja, jag funderar pa livet, i all dess sprakande farger och totala omojlighet.
Jag har vanner som grovt ironiserar over den backpackande generation, de (vi) som packar ner livet i ryggsacken, tar ett hart grepp om Lonely Planet, aker ut och lever fattigt ett tag, som om fattigdom vore en destination som du kan besoka och lamna lite som du sjalv vill. Jag brukar ocksa kunna gora det, ironisera och lite forakta, fast jag sjalv ar en del av hela denna rorelse. De (vi) som far till Indien for att hitta sig sjalva, herregud, hur komiska ar de (vi) inte? Som samlar pa fotografier och erfarenheter och ogonblick pa samma satt som universitetsstudenter samlar poang, natverk och cv-meriterande fritidsaktiviteter. Som aker till sa manga stallen som mojligt bara for att nar det ar dags att jamfora med nya bekantskaper konstant fa det utbristande fragan slangd i ansiktet: ”Va! Har du inte varit dar?” och gor sma noteringar om var de maste aka, nasta gang. Nar pappa satt in mer pengar pa kontot.
Sa varfor reser vi? Vad exakt ar de vi forvantar oss hitta nagonstans mellan Taj Mahal, den australienska outbacken och Manu Pichu? Varfor ar det viktigt att se en kanguru, en panda, ett lejon med egna ogon, i nagot som nastan kan beskrivas som ”det vilda”? Varfor behover vi satta oss pa ett plan i 14 timmar for att traffa ytliga bekantskaper att supa oss fulla med? Vad tror vi att det ska gora med oss? Ska vi bli battre, klokare, mindre ensamma?
For tre dagar sedan var det nio ar sedan jag akte ivag till Israel, pa den forsta langa resan sjalv. Ensam och sa langt bort som mojligt, det var mina kriterier nar jag skulle ivag. Att det blev Israel var mest en slump, om an en slump som retade manga, vilket helt klart okade tjusningen med resmalet. Da var det primara malet att komma bort. Bort fran Gimo och framfor allt pissiga Uppsala, bort fran familj och vanner, bort fran alla band och till en ny frihet, en mojlighet att starta om och bli en annan manniska. Att komma nagonstans dar absolut ingen hade en aning om vem jag var, vad jag gjort forut och vad jag hade for drommar, vad jag ville med mitt liv. Att pa nytt bli ett oskrivet blad och i kontroll over min egen berattelse.
Vet ni vad det forsta var som jag upptackte?
Att vi ar exakt samma personer var vi an aker. Att vi kan forsoka forandra oss hur mycket vi vill, hitta pa nya historier om oss sjalva, dromma nya drommar. Till slut sitter vi anda dar, runt bordet pa nagon pub, och upprepar samma grundinsikter och sanningar som vi haft sedan vi var typ 14 (jag vet inte hur ni tanker kring det har, vi tanker sakert olika, men jag ser 14 som den alder da jag hade utvecklat nagon form av grundlaggande hjarna med grundlaggande, egna tankar. Vagen dit var mest transportstracka.). Vilket inte ar att saga att vi inte utvecklar vara asikter, skaffar nya och till och med andrar oss helt. Det gor vi ju, hela tiden. Men grunden ar anda densamma, vi ar och forblir samma manniskor. Sen kan vi resa hur langt vi vill och till stallen dit ingen kanner oss – till slut sitter vi anda dar runt ett bord pa en pub och avslojar oss sjalva.
Vet ni vad det andra var som jag upptackte, efter den forsta besvikelsen lagt sig over att en ny Karin inte ville infinna sig?
Att jag trots allt tyckte det var javligt skont. For trots alla hennes fel och tillkortakommande, sa gillar jag anda den har Karin. Hon kan garna fa folja med mig livet ut.
Sa nu reser jag mest for att hitta svar om andra. Sanningar och logner som jag kan beratta vidare och hela tiden omvardera. Det handlar i grund och botten om att vilja forsta den har varlden som vi faktiskt lever i, se den i alla dess sprakande farger och hela omojligheten som gor allt mojligt. Att aka ivag, slanga sig in i en helt ny kontext och sa forutsattningslost det bara gar stalla fragorna: Jaha, vad ar grejen har da? Hur lever ni har och hur gar det? Pa vilket satt ar vi likadana, och pa vilket satt ar vi det inte? Spelar det overhuvudtaget nagon roll? Vart kan vi motas och var gar vi i klinch? Visst hittar man en liten del av sanningen i en gudsforgaten hala som heter Gimo och ligger fem mil norr om Uppsala, men just bara en liten del. Och ju mer jag reser (och det behover verkligen inte vara till langtbortistanstallen som Bangladesh. Herregud, hela min varldsbild skulle nog revolutioneras om jag flyttade till typ Flen.), desto mer lar jag ju mig om sjalv. Jag blir inte en ny person, men genom att spegla mig i andra manniskor hittar jag nya saker hos mig sjalv att omfamna, ta tag i eller radera.
Sa jag tanker fortsatta packa min ryggsack och kopa mina Lonely Planets, packa ner livet i ryggsacken och samla pa fotografier och erfarenheter. Jag lever sa rikt som jag har rad med, for fattigdom ar ingen lek du leker for ditt hoga nojes skull, och jag har inte lanat pengar av pappa sen den dar forsta resan till Israel. Och ja, jag tror jag blir klokare, battre. Men det tar tid. Fardiga blir vi aldrig.
måndag 12 oktober 2009
I vantan pa regnet
Nu var det nästan två veckor sedan jag lämnade Sverige. Det känns väldigt avlägset. Jag befinner mig i staden Trichy som ligger i den södraste av Indiens 28 delstater, Tamil Nadu. Trichy, eller Tiruchirappalli (som jag ännu inte lärt mig uttala), är en stad på ca 850 000 invånare. Med en befolkningstäthet på 429 invånare/km² är Tamil Nadu betydligt mer tätbefolkat än de flesta andra delstater i Indien med ett snitt på 257 invånare/km² och ja, det är mycket folk här. I Tamil Nadu är det officiella språket tamil och inte hindi som i övriga Indien. De få fraser jag lärt mig på hindi från tidigare vistelser har jag ingen nytta av här.
Jag kommer precis till regnperioden. Det känns sorgligt att det inte fallit en droppe sedan jag landat. Runt 2/3 av befolkningen är jordbrukare. En stor andel av dessa är helt beroende av regn för sitt jordbruk och med andra ord för mat på bordet och för sin inkomst.
På lördag inträffar en av de största av hinduernas högtider, nämligen Diwali. Diwali ar en ljusfestival som firas till minne av guden Rama som atervande fran exil. Festivalen firas i dagarna fem och den tredje dagen ar huvuddagen. Da tands ljus, raketer och man byter gavor for att valkomna Rama hem.
Under min praktikperiod är jag på en organisation som heter Kudumbam. Jag bor i byn Odugampatti,ca 3 mil sydöst om Trichy, på Kudumbams modellgård för ekologiskt jordbruk. Hit får bönder komma och lär sig om just detta. Grundtanken är att motivera och återskapa bönders hopp om ett hållbart jordbruk samt att minimera förluster som kan leda till stora skulder. Jag kommer bl. a. jobba med är att jämföra ekologiskt jordbruk med konventionellt jordbruk från några olika aspekter. Namnet Kudumbam betyder familj och här ute känns det verkligen som vi alla är en enda stor familj....jag trivs.
Jag kommer precis till regnperioden. Det känns sorgligt att det inte fallit en droppe sedan jag landat. Runt 2/3 av befolkningen är jordbrukare. En stor andel av dessa är helt beroende av regn för sitt jordbruk och med andra ord för mat på bordet och för sin inkomst.
På lördag inträffar en av de största av hinduernas högtider, nämligen Diwali. Diwali ar en ljusfestival som firas till minne av guden Rama som atervande fran exil. Festivalen firas i dagarna fem och den tredje dagen ar huvuddagen. Da tands ljus, raketer och man byter gavor for att valkomna Rama hem.
Under min praktikperiod är jag på en organisation som heter Kudumbam. Jag bor i byn Odugampatti,ca 3 mil sydöst om Trichy, på Kudumbams modellgård för ekologiskt jordbruk. Hit får bönder komma och lär sig om just detta. Grundtanken är att motivera och återskapa bönders hopp om ett hållbart jordbruk samt att minimera förluster som kan leda till stora skulder. Jag kommer bl. a. jobba med är att jämföra ekologiskt jordbruk med konventionellt jordbruk från några olika aspekter. Namnet Kudumbam betyder familj och här ute känns det verkligen som vi alla är en enda stor familj....jag trivs.
tisdag 6 oktober 2009
Är kärnvapen enda vägen till makt?
I Indien är kärnvapenfrågan het för tillfället. Det viktigaste av de fem så kallade Pokhran-II testerna 1998 sägs ha varit ett misslyckande, något som regeringen har mörklagt fram tills nu. Istället har de hävdat framgång och hyllat Indien som en stormakt tack vare dess välutvecklade förmåga att döda hundratusentals personer och spränga städer i småbitar. Men sedan en tidigare forskare inom försvaret, K. Santhanam, avslöjade att en av provmissilerna inte detonerade som den skulle är landets position som modern kärnvapenmakt ifrågasatt. Det som är sorgligt är att de allra flesta här ser det som något negativt. The New India Express ledarskribent Aditya Sinha skrev lördagen 19/9 att de ända som blir inbjudna till världens främsta förhandlingsbord är länder med kärnvapen, och en blick på de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd ger honom vatten på sin kvarn.
Den realpolitiske syn som bland annat Dick Cheney och Donald Rumsfeldt har förespråkat har vunnit mark i stora delar av världen. Det är en politik som är självuppfyllande – om världens enda supermakt hävdar att all internationell politik handlar om nationernas maktkamp, och därmed deras militära styrka, kommer många regeringar se sig tvingade att följa supermaktens strategier för att inte låta sig domineras. Maktkampen sätter igång en kapprustningsspiral a la kalla kriget och den som inte går i täten får finna sig i att titta på när andra spänner sina muskler och sätter världens dagordning. Aditya Sinha hävdar till och med att Indien ger upp delar av sin självständighet utan sina kärnvapen.
Nu när USA vill lyfta fram the Comprensive Test Ban Treaty, för att förhindra framtida provsprängningar, tvekar Indien att skriva på. Om inte de fem kärnvapenmakterna förbinder sig att eliminera sina kärnvapen ska inte Indien ge upp sin möjlighet att visa att de vill leka med de stora barnen. Det är sorgligt att världens ledare inte har kommit längre. Att vi som civilisation argumenterar som treåringar i sandlådan när det gäller våra sociala relationer på global nivå. Det är ingen indier som förespråkar kärnvapen som kan säga vad de egentligen behövs för. Det är ingen diskussion om när de ska användas, de ses endast som ett medel för att må makt inom andra arenor.
Ghandhis läror om förändring genom ahimsa, icke-våld, verkar vara ett minne blott. Jag tror att det går att påverka utan blodspillan, men om all världens makt ges till testosteronfyllda ledare som hävdar att de är bäst för att de är starkast – så har mänskligheten bara sig själv att skylla när den gräver sin egen undergång.
Den realpolitiske syn som bland annat Dick Cheney och Donald Rumsfeldt har förespråkat har vunnit mark i stora delar av världen. Det är en politik som är självuppfyllande – om världens enda supermakt hävdar att all internationell politik handlar om nationernas maktkamp, och därmed deras militära styrka, kommer många regeringar se sig tvingade att följa supermaktens strategier för att inte låta sig domineras. Maktkampen sätter igång en kapprustningsspiral a la kalla kriget och den som inte går i täten får finna sig i att titta på när andra spänner sina muskler och sätter världens dagordning. Aditya Sinha hävdar till och med att Indien ger upp delar av sin självständighet utan sina kärnvapen.
Nu när USA vill lyfta fram the Comprensive Test Ban Treaty, för att förhindra framtida provsprängningar, tvekar Indien att skriva på. Om inte de fem kärnvapenmakterna förbinder sig att eliminera sina kärnvapen ska inte Indien ge upp sin möjlighet att visa att de vill leka med de stora barnen. Det är sorgligt att världens ledare inte har kommit längre. Att vi som civilisation argumenterar som treåringar i sandlådan när det gäller våra sociala relationer på global nivå. Det är ingen indier som förespråkar kärnvapen som kan säga vad de egentligen behövs för. Det är ingen diskussion om när de ska användas, de ses endast som ett medel för att må makt inom andra arenor.
Ghandhis läror om förändring genom ahimsa, icke-våld, verkar vara ett minne blott. Jag tror att det går att påverka utan blodspillan, men om all världens makt ges till testosteronfyllda ledare som hävdar att de är bäst för att de är starkast – så har mänskligheten bara sig själv att skylla när den gräver sin egen undergång.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
