Är kärnvapen enda vägen till makt?

I Indien är kärnvapenfrågan het för tillfället. Det viktigaste av de fem så kallade Pokhran-II testerna 1998 sägs ha varit ett misslyckande, något som regeringen har mörklagt fram tills nu. Istället har de hävdat framgång och hyllat Indien som en stormakt tack vare dess välutvecklade förmåga att döda hundratusentals personer och spränga städer i småbitar. Men sedan en tidigare forskare inom försvaret, K. Santhanam, avslöjade att en av provmissilerna inte detonerade som den skulle är landets position som modern kärnvapenmakt ifrågasatt. Det som är sorgligt är att de allra flesta här ser det som något negativt. The New India Express ledarskribent Aditya Sinha skrev lördagen 19/9 att de ända som blir inbjudna till världens främsta förhandlingsbord är länder med kärnvapen, och en blick på de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd ger honom vatten på sin kvarn.

Den realpolitiske syn som bland annat Dick Cheney och Donald Rumsfeldt har förespråkat har vunnit mark i stora delar av världen. Det är en politik som är självuppfyllande – om världens enda supermakt hävdar att all internationell politik handlar om nationernas maktkamp, och därmed deras militära styrka, kommer många regeringar se sig tvingade att följa supermaktens strategier för att inte låta sig domineras. Maktkampen sätter igång en kapprustningsspiral a la kalla kriget och den som inte går i täten får finna sig i att titta på när andra spänner sina muskler och sätter världens dagordning. Aditya Sinha hävdar till och med att Indien ger upp delar av sin självständighet utan sina kärnvapen.

Nu när USA vill lyfta fram the Comprensive Test Ban Treaty, för att förhindra framtida provsprängningar, tvekar Indien att skriva på. Om inte de fem kärnvapenmakterna förbinder sig att eliminera sina kärnvapen ska inte Indien ge upp sin möjlighet att visa att de vill leka med de stora barnen. Det är sorgligt att världens ledare inte har kommit längre. Att vi som civilisation argumenterar som treåringar i sandlådan när det gäller våra sociala relationer på global nivå. Det är ingen indier som förespråkar kärnvapen som kan säga vad de egentligen behövs för. Det är ingen diskussion om när de ska användas, de ses endast som ett medel för att må makt inom andra arenor.

Ghandhis läror om förändring genom ahimsa, icke-våld, verkar vara ett minne blott. Jag tror att det går att påverka utan blodspillan, men om all världens makt ges till testosteronfyllda ledare som hävdar att de är bäst för att de är starkast – så har mänskligheten bara sig själv att skylla när den gräver sin egen undergång.