Genombrott i klimatforhandlingarna?

Eftersom nyhetsflodet har dominerats av nedslaende rapporter och kommentarer infor FN:s klimatkonferens i Kopenhamn i december, ar det trevligt att for omvaxlings skull fa lite positiva nyheter. Denna dag levereras just detta pa Daily Stars ledarsida. Daily Star ar en av de engelsksprakiga nationella dagstidningarna har i Bangladesh och, om jag inte har helt fel, den storsta.

Harun ur Rashid, en f d bangladeshisk ambassador till FN, tar framst fasta pa tva positiva signaler. Dels vad Kina, Japan och Indien levererat under de senaste klimatoverlaggningarna i New York, dels ett utspel fran 181 investerare som samlats pa ett parallellt ledarskapsforum och som gatt ut med sitt stod for ett nytt klimatavtal, samtidigt som man levererat ideer om ur den privata sektorn kan reducera sina utslapp. Av Kina, Indiens och Japans initiativ ar det framst Kinas som poangteras; det ar ocksa Kina som levererat mest i konkreta forslag och ataganden. Bland annat har president Jintao lovat att Kina ska oka sin anvandning av fornyelsebar energi med 15 procent till 2020 och att man ska plantera trad pa en yta lika stor som Norge. Men aven Japapn har ju andrat installning sedan det nyligen avslutade valet och skiftande av makt. Fran Indien har det val hittills mest levererats ord och inga ataganden, men nu finns i alla fall en forsakran om inforandet av lagar for att minska utslappen. Har ar det Indiens onskan om att ses som en serios varlsaktor som spelar mycket in i den andrade kursen – siktet ar installt pa en plats i FN:s sakerhetsrad sa smaningom, samt storre inflytande i Varldsbankens och Internationella Valutafondens forehavanden.

Harun ur Rashid kallar Kina, Japans och Indiens agerande for ett genombrott i klimatforhandlingarna, som tillsammans med Obamas nya linje i USA lovar gott. Det ar intressant att EU med sina ambitiosa mal och som den aktor som faktiskt drivit pa de andra industrilanderna, inte ens namns med en enda rad. Det visar hur avgorande bade USA och Kina anses vara i dessa sammanhang.

Rashid namner ocksa att alla policies som antas maste vara till gagn for de mest sarbara landerna, bland annat Bangladesh, och att de inte ska hindra deras ekonomiska utveckling – exakt samma fragor som Indien och Kina brottas med. Samtidigt finns det en ansats till problematisering nar han skriver att det innebar ett stort dilemma for Bangladesh att bekampa fattigdom pa ett miljomassigt hallbart satt ”in these days of soaring food prices, global financial crisis and climate change”.

Jag har lange misstrostat infor forhandlingarna i Kopenhamn och jag tror inte att det finns anledning att bli allt for optimistisk nu heller. Att naringslivet ar med pa baten ar en gammal sanning; aven om foretag sjalvklart kan kritiseras for att man inte ar mer proaktiva och gor mer at sina utslapp, sa har det lange efterlysts tydliga spelregler fran naringslivet av politikerna, sa att man vet vilken verklighet man har att gora med framover gallande, skatter, kvoter med mera.

Jag tycker dock att det badar gott att Kina uppmarksammas for det de faktiskt gor for klimatet, de har lange fatt ta pa sig rollen som bad guy jamte USA (utan att fortjana det, som den senare faktiskt gjort), och det ar bra att Indien borjar rora pa sig. Aven om Indien precis som Bangladesh ska kunna prioritera sin fattigdomsbekampning ar det inte hallbart att som Indiens premiarminister tidigare gjort, ga ut och lova att Indiens utslapp per capita aldrig kommer ga over industrilandernas och darmed tro att man gjort sitt i klimatsynpunkt, aven om det ar ett oerhort smart satt att vinna poang pa hemmaplan. Eftersom vi latit utslappen skena sa mycket som vi gjort skulle det innebara katastrof.

Kvarstar da USA, i vanlig ordning. For aven om Obama visat friska takter i klimatfragan sedan han blev president, sa ar ju fragan hur mycket han far senaten med pa, och hur mycket han kan binda USA till i Kopenhamn. Men att Kina och Indien gar ut med ovanstaende loften kommer helt klart gora det enklare for honom, eftersom det tidigare varit den stora stotestenen i USA da man ar livradd for att forlora jobb till framforallt Kina om smutsig produktion valjer att flytta istallet for att bli ren. For en sak ar saker – backar USA sa kommer garanterat inte Kina, Indien eller nagra utvecklingslander med pa baten. Och da star vi dar utan ett klimatavtal, vilket ar sa mycket mer an ett papper med underskrifter – det ar det internationella verktyg som vi behover for att gora nagot at klimatforandringarna.