Att förgås utan att veta om det.

Så har jag då äntligen fått göra mina första dagar på Barcik, den bangladeshiska organisation som jag genom Svalorna ska göra praktik på i fyra månader. Barcik arbetar med frågor som rör hållbar utveckling, kopplat till ursprungsbefolkningar och dess kunskap, och det projektet jag ska jobba med handlar om klimatförändringarna och hur de påverkar ursprungsbefolkningar i olika delar av Bangladesh.

Vi landade i Dhaka för nästan exakt två veckor sedan, och kom nästan rakt in i två religiösa högtider. Först firades Ramadans avslut och sedan hinduiska Durga Puja. En tid för acklimatisering i staden; en tid för att gå vilse, hitta rätt och gå vilse igen; en tid för praktiska bestyr och privata utsvävningar; men också en tid för längtan att komma igång, att få börja med det som jag är här för att göra.

Det känns som om jag inte kunnat komma i en lämpligare tid. För någon vecka sedan kom Världsbanken med sin årliga World Development Report, som detta år handlar om klimatet kopplat till utveckling. Där konstateras, bland mycket annat, Att Bangladesh är ett av de länder som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarna. Läget är inte lika prekärt som för exempelvis Maldiverna - i ett så kallat Business as Usual-scenario (vilket betyder att vi inte förändrar vårt beteende alls och utsläppen av växthusgaser fortsätter att stiga), så finns inte Maldiverna om hundra år. Och det är ju inte jättebra nyheter för de personer som bor där. Speciellt som de, i likhet med Bangladesh, bidrar väldigt lite till de globala utsläppen. Bangladesh kommer att finnas kvar, men så mycket som 18 procent av landytan kommer att försvinna vid en havsnivåökning på 1 meter. Lägg in i ekvationen att Bangladesh är en fjärdedel av Sverige till ytan, att man har en befolkning på mellan 140 och 160 miljoner och en befolkningsökning på 3,4-3,5 procent, och det är ett rätt alarmerande framtidsscenario.

---

Nästa vecka ska jag så får göra min första resa ut i fält med Barcik, till Rajshahi i Norra Bangladesh, där vi ska prata med människor om och i så fall hur de märker av förändringar i klimatet, och vad de gör för att anpassa sig till dessa nya livsvillkor. I en nyligen publicerad skrift, som Barcik tagit fram med stöd av brittiska Oxfam, Climate Change - Impacts & Adaptation Strategies of Indigenous Communities in Bangladesh framkommer att man på flera platser i Bangladesh märkt av att vädret och naturen förändrats på senare år. Det har blivit varmare eller kallar, fler översvämningar eller översvämningar på tider när det inte ska vara några, växter och grönsaker har försvunnit eller går inte längre att odla. Men förutom den praktiska kunskapen och känslan av att saker har förändrats, är det väldigt få i dessa byar som överhuvudtaget hört begreppet klimatförändringar eller vet om att dessa leder till negativa konsekvenser för dem. Att det faktiskt finns något globalt som påverkar hur det ser ut hos dem lokalt.

Så kan också en orättvis värld se ut.


Världsbankens WDP Development and Climate Change, summering och hel rapport, hittar du här.

Utbölingen i Keeranur

Hemma får jag ibland höra att jag är lik Robert Plant, eller Tomas Dileva. Detta tas ömsom som en komplimang, ömsom som en förolämpning. Helt beroende på vilket humör jag är på. I Indien höll sig Y, som jobbar här på kontoret, tio minuter innan han kommenterade att jag såg ut som Vasco da Gama. Det koloniala arvet har satt sina spår.

Den första, norrgående, monsunen kom sent till Tamil Nadu i år. Den var väntad i augusti, men torkan tog slut först dagen innan jag landade i Chennai den 15 september. Sedan jag kom hit har de kraftiga åskstormarna dragit in de flesta kvällar. Runt åtta-niotiden, när temperaturerna har lagt sig, brukar regnet börjar falla, och kortare strömavbrott är snarare regel än undantag. Keeranur blir becksvart förutom lamporna på några enstaka motorcyklar som trotsar regnet. På morgonen täcker vattenpölarna halva vägarna och det gäller att placera sina fötter rätt där jag trängs med – förutom cyklar, motorcyklar och bilar, även hundar, kor och getter, samtidigt som ett tiotal fnittrande skolungdomar står bredvid vinkar. Trots att det är en liten stad med cirka sextusen invånare är det konstant liv och rörelse. Som utomstående är det inte lätt att tro att det finns några trafikregler, det verkar mer vara att tuta när det behövs, men Velan, Velichams grundare, informerade mig idag om att man ska gå på vänster sida. Och med tanke på att jag ännu inte har sett någon blivit överkörd så börjar jag misstänka att det finns en dold ordning i kaoset – förhoppningsvis upptäcker jag den så småningom.

På mornarna väcks jag av böneutropen från Minareten, det finns en viss muslimsk befolkning här, även om det är dominerande hindu. Frukosten brukar innebära antingen dosa eller idli. Dosa är en stor tunn rispannkaka, medan idlis är små risplättar. Dessa äts med händerna (eller snarare med högerhanden) tillsammans med sambar (grönsakscurry) och chutney (gjord av kokosnöt) som servitören generöst slevar upp på bananbladet som utgör tallriken. Det har gått förvånansvärt snabbt att bli bekväm att äta med handen trots att det är söliga grytor som serveras. Det gäller även att hålla schakt i vänsterhanden, det är den som används vid toalettbesöken och ska inte blandas ner i maten.

Jag är den enda vita personen i byn, och mitt utseende skänker mycket glädje till barnen som leker utanför kontoret. De missar inte ett tillfälle att säga ”hi”, skaka min hand och fråga ”How do you do?” och ”What’s your name?” När de sedan gått igenom de fraser de kan på engelska så börjar de om från början igen – och de vill gärna skaka hand så många gånger som möjligt. Undrar hur länge jag kommer få äran att ha den uppvaktningen, för några dagar fick jag till och med skriva autografer. Undrar om de verkligen tror jag är Vasco da Gama…

Presentation forts.

Nedan följer en presentation av Svalornas två praktikanter i Indien.

Sandra:
Jag har en magisterexamen i biologi från Stockholms Universitet där jag inriktat mig på ekologi och naturresurshållning med en specialisering på tropiska områden. Fältarbetet som ligger till grund för min magisteruppsats utfördes på södra Madagaskar. Där studerade jag honungslundar och ekosystemtjänsters betydelse för den lokala befolkningen. Jag har tidigare jobbat på Skogsstyrelsen som skogskonsulent och senast på Länsstyrelsen. Där jobbade jag med att skriva skötselplaner för naturreservat. Jag har varit i Indien fem gånger tidigare och ser mycket fram emot att åka ner dit och jobba som praktikant för Svalorna.
Mvh Sandra

Kjell:
Hej!
Fyra månader i Indien väntar mig som praktikant för Svalorna Indien Bangladesh. En utmaning som kommer att betyda mycket för min personliga utveckling och jag ser fram emot att kunna bidra till Svalornas arbete. Ända sedan jag reste i Indien under våren 2004 har jag velat ge något tillbaka och få chansen att komma under ytan på detta fantastiska land.
Jag kommer att var placerad hos Velicham, Svalornas partnerorganisationer i Keeranur, Tamil Nadu. Velicham arbetar mycket med daliters (kastlösas) rättigheter och ekologisk jordbruk. Tanken är att jag ska rapportera hem till Sverige om deras arbete i form av artiklar och en kontinuerligt uppdaterad (och förhoppningsvis välläst) blogg, för att hjälpa till att sprida information om Nord-Sydfrågor i Sverige. Efter att jag och de andra praktikanterna kommit hem ska vi ge oss ut på en informationsturné för att väcka intresset kring dessa frågor.

Jag är ursprungligen från Göteborg men har flyttat runt mycket de senaste åren. Jag har en magisterexamen i statsvetenskap från Umeå universitet (som även inkluderar studier på universiteten i Göteborg och i Newcastle-upon-Tyne i Storbritannien). Denna kompletterade jag i år med en magisterexamen i journalistik från Uppsala universitet. Dessutom har jag bott ett år på Nya Zeeland där jag pluggade statsvetenskap och litteratur.
Under studieåren har jag extraknäckt där det finns möjlighet, vilket har inneburit allt från popcornförsäljning till brevbärare och personlig assistans. Under sommaren 2009 har jag frilansat som journalist och skrivit för bland andra Stockholms Fria Tidning, Offside och Fokus.
Men nu är det Indien och Svalorna som gäller och det är med tillförsikt jag ser fram emot uppgiften.

Mvh Kjell.

Presentation

Svalorna Indien Bangladesh har precis skickat ut fyra utlandspraktikanter till olika organisationer vi samarbetar med. Kjell och Sandra är i Indien och mer information om dem och deras arbete kommer snart. Nedan presenteras Karin och Kristoffer som praktiserar i Bangladesh. De beskriver själva sin bakgrund och vad de kommer att arbeta med.

Kristoffer:
Hej!
Jag heter Kristoffer Eriksson och är en av praktikanterna hos Svalorna Indien Bangladesh. Under de senaste sju åren har jag studerat vid Stockholms och Lunds universitet, där det bland annat blivit studier inom ämnena kulturgeografi, ekonomisk historia, sociologi och etnologi. I våras avslutade jag mina studier genom att först göra en MFS (Minor Field Studie) i Bangladesh som sedan blev en masterexamen i Human Geography från den internationella masterutbildningen Development studies vid Lunds universitet. Nu under hösten och vintern har jag fått möjligheten att i 4 månader åka till Noakhali i Bangladesh, detta som praktikant genom Svalorna Indien Bangladesh och göra min praktik hos REMOLD (Resource Mobilization for Development). REMOLD är en lokal bangladeshisk NGO som arbetar för kvinnors och fattiga människors rättigheter i distriktet Noakhali sydöst om Dhaka. En av organisationens övergripande mål är att reducera all form av förtryck mot kvinnor både på landbygden och i staden. En stor del av verksamheten är inriktad på att organisera kvinnogrupper där deltagarna tillsammans fattar egna beslut.

Mitt val av utbildning har styrts av mitt intresse för utvecklings- och jämställdhetsfrågor på det samhälleliga och den individuella nivån. Jag ser jämställdhetsfrågor som en mycket viktig grund för individers och samhällens möjlighet att kunna utvecklas. Jag tror att olika former av segregering, diskriminering och våld hindrar individer att påverka sin livssituation och samhället att utvecklas mer rättvist och demokratiskt. Därför ska det bli jätteintressant att få åka ner som praktikant för Svalorna Indien Bangladesh och göra min praktik hos REMOLD.
Mvh / Kristoffer


Karin:

Jag heter Karin och har fått möjlighet att åka till Bangladesh med Svalorna, och ska vara på en organisation som heter Barcik. Barcik arbetar med frågor som rör miljö och utveckling, och jobbar för att lokala människors och ursprungsbefolkningens kunskaper ska tas till vara på ett bättre sätt inom samhället och utbildningssystemet. De jobbar med en rad olika projekt; det projekt som jag ska jobba med handlar om klimatförändringarna och hur människorna på landsbygden märker av och anpassar sig till klimatförändringarna.

Jag är 28 år gammal och har läst Statskunskap och Utvecklingsstudier vid Uppsala Universitet. Tidigare har jag jobbat inom en organisation som heter Föreningen Norden, och med ett klimatprojekt där. Jag har alltid gillat att resa, och har tidigare varit i Indien, bland annat. När jag slutade mina studier i juni ville jag verkligen jobba med utvecklingsfrågor och helst av allt ville jag iväg någonstans, och jag blev därför väldigt glad när jag såg att Svalorna sökte utlandspraktikanter. Jag har aldrig varit i Bangladesh så jag ser jättemycket fram emot att dels få sätta mig in i ett för mig nytt lands kultur och samhälle, dels att få jobba med en bangladeshisk organisation.

Ni kan läsa mer om Barcik här: http://www.barcik-bd.org/

Mvh/Karin