Ta min dotter

Vi befinner oss utanför staden Magura och har precis genomfört vår andra fokusgruppsdiskussion för dagen. Just som vi ska lämna byn Shaoladanga försvinner min kollega Shaon plötsligt ut på en åker för att kolla på några rissorter. Jag och min andra kollega Eliza blir kvar på vägen, och genast samlar sig kvinnor och barn runt oss, de har följt efter oss hit från där vi suttit tidigare. De säger något på bangla, pekar på barnen och skrattar. Eliza ler hon med, och berättar att de uppmuntrar oss att ta med oss barnen. ”Ta dem, ta dem”, skriker de och skrattar. Framför allt en flicka i äldre tonåren vill de att vi ska ta med oss; hennes mamma har ännu inte haft råd att gifta bort henne. För att få henne bortgift behöver hon betala dowry, eller hemgift, till den nya mannen och hans familj – det kostar att ha flickor i detta land. Och även om detta är en praktik som de flesta spyr galla över och som är förbjuden enligt lag, så är det extremt vanligt förekommande, både hos fattiga och hos rika. Lyckas du gifta bort din dotter får du vara glad om hon hamnar i en by nära dig så att ni kan fortsatta ha kontakt, för till mannens by måste hon obönhörligen flytta. Det ar en av anledningarna till att flickor ofta kommer till korta gentemot pojkar när det gäller utbildning i fattiga länder och i fattiga familjer; förtjänsten av en flickas utbildning kommer hennes nya, och inte hennes gamla, familj till del.

Men mamman med den ogifta dottern verkar inte ha några skrupler när det gäller framtida distanser; Eliza föreslår nämligen att hon ska ta med sig dottern till Dhaka, men mamman är inte imponerad – hon vill hellre skicka henne till Sverige. Hon ser på oss med extrem glimt i ögat, hon utstrålar en pondus och en krasshet som är totalt avväpnande, och allt är halvt på skämt. Men det finns också ett allvar där, illa dolt av skratten och skränandet. För vad ska de göra med alla barnen?