Från en genomblöt deltagare på stranden
fredag 25 december 2009
Morgonfiske i Varkala
Varje morgon, eller rättare sagt varje natt, åker fiskarna i Varkala ut på havet för att fiska. Det hela är ett underbart vackert skådespel. När mörkret läggar sig över havet tar fiskarna sina små öppna träbåtar och beger sig ut på havet. En efter en lämnar de sandstränderna. När sedan natten har lagt sitt täcke över havet tänder fiskarna små lampor på båtarna. De flera hundratals båtarna bildar så långt ögat kan nå ett pärlband av små eldar med sina lampor längs med hela den natt täckta Varkala kusten. Det är helt underbart vackert att titta på. Under hela natten ligger de ute på havet och guppar som små eldflugor i vinden. När sedan morgonen kommer, innan solen reser sig ur havet som ett glödande klot, styr båtarna tillbaka till de vita sandstränderna. På stränderna börjar morgonens nästa arbete. Under natten har varje fiskelag lagt ut stora nätt från stranderna, över 500 meter rakt ut i havet. Längs med hela kusten bildas två dragkamps lag kring varje nät. Nätet dras in till stranden med handkraft. Denna dragkampen pågår i över en timme medan solen reser sig ur havet. När dragkamps fångsten är uppbärgad på stranden. Säljs den större delen av den lilla lilla fångsten av de genomblöta och saltstänkta äldre männen som utgör dragkamps- och fiskelagen. Den yngre generationen lyser med sin frånvaro. Troligen är detta ett yrke och arbetsätt som är på väg att tyna bort med den äldre generationen. Med denna generation även det underbart vackra pärlbandet av de hundratals små eldflugorna ute på det natt täckta havet utanför Varkala.
Från en genomblöt deltagare på stranden
Från en genomblöt deltagare på stranden
lördag 12 december 2009
Vem fan bryr sig?
Nyss hitkommen till Indien. Här kan man roa sig med mycket. Man kan besöka tempel, köpa tyger, gå ut på gator och torg och beblanda sig med folk och heliga kor, man kan besöka restauranger och bli magsjuk. Man kan också skita i allt och stänga in sig i ett rum med fyra chokladkakor och den senaste the Economist, och inte säga ett ord på tre timmar.
Det var vad jag gjorde igår.
The Economist är the Economist och man får ta vissa av analyserna med rejäla nävar salt, man får bortse från att världen förklaras i de simplistiska termerna Vi och Dom, eller De Goda och De Onda. Men gör man det så kan man hitta några riktiga guldtorn.
I det senaste numret, 5-11 december, så är det en särskild del som handlar om klimatförändringarna, med anledning av Köpenhamnsmötet som nu tickar på för fullt. Där, i en liten ruta, har the Economist gjort en summering om inställningen till klimatfrågan i olika länder, och hur folk prioriterar den jämfört med till exempel den ekonomiska krisen. Den har den lätt pessimistiska rubriken "Who cares? Don't count on public opinion to support mitigation". Det visar bland annat, föga förvånande, att sedan den ekonomiska krisen inträffat så har ekonomin blivit uppgraderad som fråga hos medborgare i olika länder, medan klimatet blivit nedgraderad. Men sedan har the Economist en fantastisk analys av klimatskeptism och -skeptiker, samt orsaken till denna förhållning. Jag var ju i ett tidigare inlägg inne på att jag inte förstår hur någon kan kalla sig klimatskeptiker 2009 utan att skämmas - nu ger the Economist mig svaret.
"...Sceptisism seems to be on the rise. (...) When people are poorer they may be less willing to support policies that will cost them money, but feel uncomfortable about jeopardising the planet's future to fatten their bank accounts. Sceptisism absolves them of selfishness." (A special report on the carbon economy, the Economist December 5th 2009, s 16).
"Sceptisism absolves them of selfishness". Den mest klockrena journalistiska analysen 2009, i en enda mening.
/ Karin
Det var vad jag gjorde igår.
The Economist är the Economist och man får ta vissa av analyserna med rejäla nävar salt, man får bortse från att världen förklaras i de simplistiska termerna Vi och Dom, eller De Goda och De Onda. Men gör man det så kan man hitta några riktiga guldtorn.
I det senaste numret, 5-11 december, så är det en särskild del som handlar om klimatförändringarna, med anledning av Köpenhamnsmötet som nu tickar på för fullt. Där, i en liten ruta, har the Economist gjort en summering om inställningen till klimatfrågan i olika länder, och hur folk prioriterar den jämfört med till exempel den ekonomiska krisen. Den har den lätt pessimistiska rubriken "Who cares? Don't count on public opinion to support mitigation". Det visar bland annat, föga förvånande, att sedan den ekonomiska krisen inträffat så har ekonomin blivit uppgraderad som fråga hos medborgare i olika länder, medan klimatet blivit nedgraderad. Men sedan har the Economist en fantastisk analys av klimatskeptism och -skeptiker, samt orsaken till denna förhållning. Jag var ju i ett tidigare inlägg inne på att jag inte förstår hur någon kan kalla sig klimatskeptiker 2009 utan att skämmas - nu ger the Economist mig svaret.
"...Sceptisism seems to be on the rise. (...) When people are poorer they may be less willing to support policies that will cost them money, but feel uncomfortable about jeopardising the planet's future to fatten their bank accounts. Sceptisism absolves them of selfishness." (A special report on the carbon economy, the Economist December 5th 2009, s 16).
"Sceptisism absolves them of selfishness". Den mest klockrena journalistiska analysen 2009, i en enda mening.
/ Karin
fredag 4 december 2009
Klimatet, min van.
Jaha, da narmar sig den stora klimatkonferensen, COP15, i Kopenhamn med stormsteg. Fragan kanns inte langre som om den ar huruvida det blir succe eller fiasko, utan hur stort fiaskot egentligen kommer bli. Kjell har redan rapporterat om Indiens omojliga position. Jag sag haromdagen pa indisk tv - vi har sadan aven i Bangladesh - dar en av Indiens klimatradgivare uttalade sig om omojligheten for Indien att ta bindande attaganden. Det kanske ar riktigt. Men sen sa han nagot som gjorde mig riktigt forbannad. Han sa att Indien alltid skulle ga in med positionen i forhandlingarna att man forhandlar med Indiens intresse satt framst. Vad som ar bra for Indien ar det som raknas, inte vad som ar bra for klimatet. Och med den positionen blir det inga avtal och inga utslappsminskningar. Nar ska varldens ledare borja forsta, pa riktigt, att detta ar en fraga bortom nationsgranser och egenintresse?
Och i Australien, som ar en av varldens storsta utslappare per capita, har den blockoverskridande klimatuppgorelsen rasat samman efter att oppositionen har valt en ny ledare, en "klimatskeptiker". Hur kan man kalla sig for det 2009 utan att skammas ogonen ur sig? Vad ska fornekas harnast? Gravitationen? Evolutionen? Eller vanta...
Samtidigt i Bangladesh forsoker man pa alla satt flytta fokus till klimatforandringarnas offer, de som kommer fa fly land och hem i framtiden som en foljd av varldens misslyckande i Kopenhamn. Men inte ens detta ar okomplicerat, det har med att vara offer. For ar det en oroande trend som marks har, i ett samhalle som pa manga satt ar dysfunktionellt nar det galler byrakrati och politikens misslyckande i att erbjuda manniskor det de har ratt till, sa ar det att klimatforandringarna kan goras som forklaring till allt. Det ar klimatforandringarnas fel att Dhakas gator svammar over nar det regnar - inte att det byggs overallt utan tillstand sa att alla avrinningsvagar tapps igen. Det ar klimatforandringarnas fel att salt tranger in och forstor odlingsbara ytor - inte jatterakodlingar.
Nar varldens ledare, naja, nagra av dem iallafall, mots i Kopenhamn med start om nagra dagar maste de komma med klimatets basta och darmed jordens overland for ogonen, inte de egna nationernas. Likasa far de inte ta klimatet som gisslan och ha det som en tackmantel for egna tillkortakommanden.
Och i Australien, som ar en av varldens storsta utslappare per capita, har den blockoverskridande klimatuppgorelsen rasat samman efter att oppositionen har valt en ny ledare, en "klimatskeptiker". Hur kan man kalla sig for det 2009 utan att skammas ogonen ur sig? Vad ska fornekas harnast? Gravitationen? Evolutionen? Eller vanta...
Samtidigt i Bangladesh forsoker man pa alla satt flytta fokus till klimatforandringarnas offer, de som kommer fa fly land och hem i framtiden som en foljd av varldens misslyckande i Kopenhamn. Men inte ens detta ar okomplicerat, det har med att vara offer. For ar det en oroande trend som marks har, i ett samhalle som pa manga satt ar dysfunktionellt nar det galler byrakrati och politikens misslyckande i att erbjuda manniskor det de har ratt till, sa ar det att klimatforandringarna kan goras som forklaring till allt. Det ar klimatforandringarnas fel att Dhakas gator svammar over nar det regnar - inte att det byggs overallt utan tillstand sa att alla avrinningsvagar tapps igen. Det ar klimatforandringarnas fel att salt tranger in och forstor odlingsbara ytor - inte jatterakodlingar.
Nar varldens ledare, naja, nagra av dem iallafall, mots i Kopenhamn med start om nagra dagar maste de komma med klimatets basta och darmed jordens overland for ogonen, inte de egna nationernas. Likasa far de inte ta klimatet som gisslan och ha det som en tackmantel for egna tillkortakommanden.
onsdag 2 december 2009
Indien pendlar fram och tillbaka vad gäller klimatet
Indiens position inför klimattoppmötet i Köpenhamn verkar ha svängt igen. Tidigare har det verkat som om Indiens regering, med miljöministern Jairam Ramesh i spetsen, har kunnat tänka sig att överge utvecklingsländerna inom den så kallade G-77 gruppen för att sluta upp med USA och Australien och acceptera bindande utsläppsmål. Tillsammans med Kina har G-77 hävdat att det är det industrialiserade nord som har orsakat klimatkrisen och att det är dem som måste drastiskt minska sina utsläpp. Utvecklingsländerna i syd ska ha fortsatt utrymme för ekonomisk tillväxt.
USA har krävt att även utvecklingsländerna ska minska sina utsläpp och ett tag såg det ut som de skulle få med Indiens regering med på tåget. De siktar på en permanent plats i FN:s säkerhetsråd och har varit rädda att verka motsträviga i klimatförhandlingarna. Men efter mycket inhemsk kritik, kombinerat med löjligt låga löften om minskade utsläpp från nord, verkar regeringens position ha hårdnat igen, och möjligheterna att nå ett bra avtal i Köpenhamn verkar små. Shyam Saran, premiärministerns speciella sändebud för klimatförändringar, sade häromdagen att det inte fanns en chans att Indien skulle acceptera bindande utsläppsminskningar. Eftersom det verkar vara liten chans att de utvecklade länderna går med på att kraftigt minska sina utsläpp och det inte verkar finnas någon garanti för att de erbjuder syd någon hjälp vad gäller överföring av klimatvänlig teknik sade Shyam Saran att Indien måste skydda sina intressen.
– För tillfället så är det som vi faktiskt förhandlar om inte hur vi ska handskas med klimatförändringen, utan om hur vi ska bibehålla våra ekonomiska positioner, och hur vi ska kontrollera handeln, och hur vi lyfter fram några av våra egna ekonomiska intressen, sade Shyam Saran till The New Indian Express.
Det stora problemet i Indien är vems intressen som skyddas i nationens namn. Det är sant att landet har väldigt låga per capita utsläpp, men alla släpper inte ut lika mycket. De fattiga på landsbygden, som inte har fått ta del av Indiens ekonomiska utveckling, har försumbara utsläpp, medan medelklassen och överklassen tar efter västerländska konsumtionsmönster. För att Indien ska kunna undgå bindande utsläppsmål med hänvisning till de fattigas utveckling, måste de se till att de får ta del av den ekonomiska tillväxten. Än så länge har inte detta varit fallet.
Jag har skrivit mer om hur Indien verkade gå USA till mötes här (http://www.fria.nu/artikel/81502).
USA har krävt att även utvecklingsländerna ska minska sina utsläpp och ett tag såg det ut som de skulle få med Indiens regering med på tåget. De siktar på en permanent plats i FN:s säkerhetsråd och har varit rädda att verka motsträviga i klimatförhandlingarna. Men efter mycket inhemsk kritik, kombinerat med löjligt låga löften om minskade utsläpp från nord, verkar regeringens position ha hårdnat igen, och möjligheterna att nå ett bra avtal i Köpenhamn verkar små. Shyam Saran, premiärministerns speciella sändebud för klimatförändringar, sade häromdagen att det inte fanns en chans att Indien skulle acceptera bindande utsläppsminskningar. Eftersom det verkar vara liten chans att de utvecklade länderna går med på att kraftigt minska sina utsläpp och det inte verkar finnas någon garanti för att de erbjuder syd någon hjälp vad gäller överföring av klimatvänlig teknik sade Shyam Saran att Indien måste skydda sina intressen.
– För tillfället så är det som vi faktiskt förhandlar om inte hur vi ska handskas med klimatförändringen, utan om hur vi ska bibehålla våra ekonomiska positioner, och hur vi ska kontrollera handeln, och hur vi lyfter fram några av våra egna ekonomiska intressen, sade Shyam Saran till The New Indian Express.
Det stora problemet i Indien är vems intressen som skyddas i nationens namn. Det är sant att landet har väldigt låga per capita utsläpp, men alla släpper inte ut lika mycket. De fattiga på landsbygden, som inte har fått ta del av Indiens ekonomiska utveckling, har försumbara utsläpp, medan medelklassen och överklassen tar efter västerländska konsumtionsmönster. För att Indien ska kunna undgå bindande utsläppsmål med hänvisning till de fattigas utveckling, måste de se till att de får ta del av den ekonomiska tillväxten. Än så länge har inte detta varit fallet.
Jag har skrivit mer om hur Indien verkade gå USA till mötes här (http://www.fria.nu/artikel/81502).
fredag 27 november 2009
Skilda åsikter om en hållbar framtid
Jag sitter framför en av cheferna på jordbruksdepartementet i byn Kundrandar Kovil. Departementet styr över ett antal byar i trakten lyder i sin tur under Tamil Nadus regering. Här kan bönderna inhandla subventionerade frön och insatsmedel.
Inställningen till jordbruk är här är långt ifrån inställningen hos de NGO.s jag träffat.
När han får veta att jag är biolog säger han
-Man måste exploatera naturen för att kunna utveckla ett land, håller du inte med mig? Jag undrar först om han vill testa mig, men inser att han nog är allvarlig. Jag säger att vi inte kommer ha någon framtid om vi inte varsamma och istället bevarar naturen och att vi måste nyttja naturresurser på ett hållbart sätt. Han förstår inte vad jag menar.
Han är intresserad av utvecklingen i Sverige och vill att jag ska komma med tips på hur Indien kan utvecklas snabbare. När jag säger att vi har gjort många misstag i väst och att det är viktigt att vi delar med oss av den kunskapen så att inte samma misstag görs här ser han igen ut som ett levande frågetecken.
-Vaddå misstag??
Han tycker inte att det bör satsas på ekologiskt jordbruk,
- Unga är ändå inte intresserade.
Att subventionera traditionella grödor inget som staten gör eller som han tycker de borde göra. Det är bara äldre som vill odla traditionella grödor. De frön som subventioneras är hybridfrön som främst används för storskaligt, vattenkrävande jordbruk vilket gör att småbönder missgynnas. Lyckl
Han tycker däremot att det borde satsas på GMO för att möta framtidens utmaningar och matsäkerhet.
Jag blir ytterligare varse om vilket hårt jobb det måste vara att implementera ekologiskt jordbruk med en regering som totalt motsätter sig allt vad hållbarhet och långsiktighet heter och som bara vill att Indien ska utvecklas så snabbt som möjligt utan att tänka på konsekvenserna.
Sandra Thunander
Inställningen till jordbruk är här är långt ifrån inställningen hos de NGO.s jag träffat.
När han får veta att jag är biolog säger han
-Man måste exploatera naturen för att kunna utveckla ett land, håller du inte med mig? Jag undrar först om han vill testa mig, men inser att han nog är allvarlig. Jag säger att vi inte kommer ha någon framtid om vi inte varsamma och istället bevarar naturen och att vi måste nyttja naturresurser på ett hållbart sätt. Han förstår inte vad jag menar.
Han är intresserad av utvecklingen i Sverige och vill att jag ska komma med tips på hur Indien kan utvecklas snabbare. När jag säger att vi har gjort många misstag i väst och att det är viktigt att vi delar med oss av den kunskapen så att inte samma misstag görs här ser han igen ut som ett levande frågetecken.
-Vaddå misstag??
Han tycker inte att det bör satsas på ekologiskt jordbruk,
- Unga är ändå inte intresserade.
Att subventionera traditionella grödor inget som staten gör eller som han tycker de borde göra. Det är bara äldre som vill odla traditionella grödor. De frön som subventioneras är hybridfrön som främst används för storskaligt, vattenkrävande jordbruk vilket gör att småbönder missgynnas. Lyckl
Han tycker däremot att det borde satsas på GMO för att möta framtidens utmaningar och matsäkerhet.
Jag blir ytterligare varse om vilket hårt jobb det måste vara att implementera ekologiskt jordbruk med en regering som totalt motsätter sig allt vad hållbarhet och långsiktighet heter och som bara vill att Indien ska utvecklas så snabbt som möjligt utan att tänka på konsekvenserna.
Sandra Thunander
lördag 21 november 2009
The ground beneath her feet.
Mycket skiljer oss manniskor at, vare sig om vi kommer fran samma eller olika lander. Vi forvantar oss olika saker av livet, har olika bakgrund och perspektiv. Men det finns ocksa vissa saker som forenar oss, och ofta tanker jag att de sakerna ar fler an vad som skiljer oss at, aven om vi lever i en tid och en varld besatt av att poangtera skillnader. Men om vi ska halla oss till det fundamentala, sa tror jag att det ar sakert att saga att de flesta av oss forvantar sig att marken under vara fotter inte ska ramna. Och nu pratar jag bokstavligt, inte bildigt. Vi forvantar oss att marken vi bor pa, gar pa, lever pa, fortsatt ska vara dar imorgon, om ett ar, for nasta generation.
Sa inte i Manikgong.
En bit utanfor denna stad finns vidstrackta sa kallade char lands och mark som ar uppbyggd pa sand och grus, och som Padma sakta men sakert haller pa att ata sig igenom. Jorderosion ar ett enormt stort problem har, och under var vandring pa ena sidan floden moter vi en aldre kvinna som under sin livstid flyttat fem ganger, for att marken hon bodde pa raserat och forsvunnit. Och med marken hus, alla agodelar. Fem ganger i sitt liv har hon fatt borjat om fran borjan, bygga upp nagot som sedan forsvunnit, igen och igen. Hon pratar med oss lange, hon ser trott men talmodig ut. Hon verkar inte beklaga sig, mest bara konstatera hur situationen ser ut.
Vi aker vidare till andra sidan floden och pratar dar med nagra bonder. De visar sprickor i jorden langs flodkanten, och berattar att har har det inte skett nagra erosioner de senaste 15 aren, men att det har borjat i ar igen. Medan vi star dar och tittar ner pa mark som nu ligger halvvags mellan kanten och vattnet, sa borjar plotsligt denna landmassa langsamt, langsamt glida ner i vattnet. Folk narmar sig kanten, for att sedan backa igen, och plotsligt tar floden i med all kraft och sveper med sig de lagt liggande jordmassorna i ett enda nafs. Sedan bara vatten, och marken som var dar nyss ar borta.
Sa inte i Manikgong.
En bit utanfor denna stad finns vidstrackta sa kallade char lands och mark som ar uppbyggd pa sand och grus, och som Padma sakta men sakert haller pa att ata sig igenom. Jorderosion ar ett enormt stort problem har, och under var vandring pa ena sidan floden moter vi en aldre kvinna som under sin livstid flyttat fem ganger, for att marken hon bodde pa raserat och forsvunnit. Och med marken hus, alla agodelar. Fem ganger i sitt liv har hon fatt borjat om fran borjan, bygga upp nagot som sedan forsvunnit, igen och igen. Hon pratar med oss lange, hon ser trott men talmodig ut. Hon verkar inte beklaga sig, mest bara konstatera hur situationen ser ut.
Vi aker vidare till andra sidan floden och pratar dar med nagra bonder. De visar sprickor i jorden langs flodkanten, och berattar att har har det inte skett nagra erosioner de senaste 15 aren, men att det har borjat i ar igen. Medan vi star dar och tittar ner pa mark som nu ligger halvvags mellan kanten och vattnet, sa borjar plotsligt denna landmassa langsamt, langsamt glida ner i vattnet. Folk narmar sig kanten, for att sedan backa igen, och plotsligt tar floden i med all kraft och sveper med sig de lagt liggande jordmassorna i ett enda nafs. Sedan bara vatten, och marken som var dar nyss ar borta.
fredag 20 november 2009
Vem skiner Indien på?
Monsunmolnen ligger tunga över staden och vattnet sipprar genom bussfönstret. En plötslig känsla av London infinner sig. Efter en bussresa som började på översvämmade gator i Trichy och blev några timmar försenad på grund av en punktering har jag rullat in i Bangalore, eller Bengaluru, som det numera heter. Juvelen i det nya ”Shining India!”
Jag tvivlar på att det är den läckande bussen som får mig att tänka på London. Men kanske är det att det tar en evighet att åka emellan all bebyggelse till busstationen, att trafiken är en mardröm och att regnet färgar hela staden grå – samtidigt som det finns trafikljus och övergångsställen, och motorcyklisterna använder hjälm.
Kanske är det att det finns papperskorgar – eller är det att det finns papperskorgar med McDonalds-M tryckta tvärsöver – medan Reebok och Lacoste affärer lyser upp gatorna genom skyltfönstren? Eller är det bussarna med digitala skyltar med engelsk text och rickshawerna med taxametrar? Kan det vara att tjejerna går i jeans och tighta toppar, att de sitter på motorcyklar och dricker i barerna? Eller helt enkelt att det finns dryckeshål som verkar vara värda att gå till – till skillnad från byarnas statliga, skabbiga vinaffärer dit männen går för att supa sig redlösa på billig rom och göra av med familjens besparingar. Bengaluru känns västerländsk, eller borde jag säga utvecklad? Är det hit hela Indien vill komma?
Jag har åtta timmar på mig att upptäcka staden. Jag dumpar väskan i garderoben på stationen och beger mig mot Citymarket, den stora inomhusmarknaden. Det tar bara ett par hundra meter innan någon trycker en flyer för indisk take-away och gratis hemkörning i handen på mig – ännu en gång känns det som jag är i England.
Efter att ha passerat ett par hindutempel där besökarna stannar till några sekunder för en snabb bön, befinner jag mig snart i de muslimska kvarteren. De flesta männen går klädda i helvitt från topp till tå och medan ganska många kvinnor är dolda bakom sina burkor. Jag velar bort mig på vägen och hamnar i lagerkvarteren på baksidan marknaden där meterhöga fruktpyramider väntar på att bli upplockade av allehanda fruktförsäljare. Kokosnötter, apelsiner, äpplen, bananer och ananaser kantar gatorna.
– Sir, vill du ta ett foto?
Eftersom kameran är nedpackad i väskan blir jag lite förvånad över frågan som kommer från två fnittrande män som håller hand. Att män som de här kelar som tecken på sin vänskap är vanligt över hela Indien, men här i moderna Bengaluru har jag till och med sett tjejer och killar våga kela med varandra. I Keeranur är närkontakt tabu även bröllopsfotona. Jag gräver fram kameran och knäpper ett par bilder, och de blir så nöjda att de ger mig ett par små frukter som ser ut som något av en blandning mellan en kiwi och en potatis. Tror de kallade de små goda, små söta rackarna satsumas.
Inne på marknaden är det ett konstant förhandlande och utbyte av varor och kapital. Kryddor, blommor, ris och bananblad – allt ska vägas och förpackas innan kunden för det mesta går där ifrån med enorma paket som de utan bekymmer balanserar på huvudet. Moderna Indien känns långt borta.
Jag köper ett par bananer i lika stora som dem vi får i Sverige. Vet inte vad det beror på, men detta är första gången jag ser färska bananer som är lika stora och gula som de som ligger i Europas mataffärer – normalt är de små och grönaktiga här på subkontinenten. Är Bengalurus bananer också utvecklade – eller besprutade? Marknaden börjar kännas påträngande och jag vinkar ner en rickshaw – i jakt på en ny roman och litteratur om daliter (kastlösa) beger jag mig till stans största bokaffär. Jag inser hur lurad jag brukar bli som utlänning när min första resa med taxameter slutar på 30 rupies – i andra städer skulle det vara närmare 100 rupies. Bokaffären ger intrycket av att vara välsorterad, jag lokaliserar snart Rohinton Mistry’s A Fine Balance som en vän rekommenderat, men när det gäller dalitlitteratur tar det stop. Trots en stor faktasektion hittar jag bara en bok. I informationen vet kassörskan först inte vad jag pratar om när jag säger daliter, och sedan kommer en föreståndare och säger att de inte har någonting. Han verkar förneka att de ens har den boken jag har hittat.
Nu önskar jag att jag kunde säga att jag gick därifrån i protest mot att bokaffären förnekade existensen av den femtedel av Indiens befolkning som är födda till diskriminering genom kastsystemet. Men det kan jag inte, jag var alldeles för lockad av att dricka en kopp svart kaffe och äta en bit kladdkaka i bokaffärens franchisecafé som spelade Eminem. Den typen av kafé jag inte skulle gå till hemma men som efter två månader i Keeranur kändes något som befrielse. Möjligheten att i lugn och ro få fundera med en bok gjorde att jag kastade bort mina principer och slog mig ner med mitt kaffe i det nya ”Shining India” – ett Indien som daliterna i det här fallet inte verkar vara välkomna till.
Jag tvivlar på att det är den läckande bussen som får mig att tänka på London. Men kanske är det att det tar en evighet att åka emellan all bebyggelse till busstationen, att trafiken är en mardröm och att regnet färgar hela staden grå – samtidigt som det finns trafikljus och övergångsställen, och motorcyklisterna använder hjälm.
Kanske är det att det finns papperskorgar – eller är det att det finns papperskorgar med McDonalds-M tryckta tvärsöver – medan Reebok och Lacoste affärer lyser upp gatorna genom skyltfönstren? Eller är det bussarna med digitala skyltar med engelsk text och rickshawerna med taxametrar? Kan det vara att tjejerna går i jeans och tighta toppar, att de sitter på motorcyklar och dricker i barerna? Eller helt enkelt att det finns dryckeshål som verkar vara värda att gå till – till skillnad från byarnas statliga, skabbiga vinaffärer dit männen går för att supa sig redlösa på billig rom och göra av med familjens besparingar. Bengaluru känns västerländsk, eller borde jag säga utvecklad? Är det hit hela Indien vill komma?
Jag har åtta timmar på mig att upptäcka staden. Jag dumpar väskan i garderoben på stationen och beger mig mot Citymarket, den stora inomhusmarknaden. Det tar bara ett par hundra meter innan någon trycker en flyer för indisk take-away och gratis hemkörning i handen på mig – ännu en gång känns det som jag är i England.
Efter att ha passerat ett par hindutempel där besökarna stannar till några sekunder för en snabb bön, befinner jag mig snart i de muslimska kvarteren. De flesta männen går klädda i helvitt från topp till tå och medan ganska många kvinnor är dolda bakom sina burkor. Jag velar bort mig på vägen och hamnar i lagerkvarteren på baksidan marknaden där meterhöga fruktpyramider väntar på att bli upplockade av allehanda fruktförsäljare. Kokosnötter, apelsiner, äpplen, bananer och ananaser kantar gatorna.
– Sir, vill du ta ett foto?
Eftersom kameran är nedpackad i väskan blir jag lite förvånad över frågan som kommer från två fnittrande män som håller hand. Att män som de här kelar som tecken på sin vänskap är vanligt över hela Indien, men här i moderna Bengaluru har jag till och med sett tjejer och killar våga kela med varandra. I Keeranur är närkontakt tabu även bröllopsfotona. Jag gräver fram kameran och knäpper ett par bilder, och de blir så nöjda att de ger mig ett par små frukter som ser ut som något av en blandning mellan en kiwi och en potatis. Tror de kallade de små goda, små söta rackarna satsumas.
Inne på marknaden är det ett konstant förhandlande och utbyte av varor och kapital. Kryddor, blommor, ris och bananblad – allt ska vägas och förpackas innan kunden för det mesta går där ifrån med enorma paket som de utan bekymmer balanserar på huvudet. Moderna Indien känns långt borta.
Jag köper ett par bananer i lika stora som dem vi får i Sverige. Vet inte vad det beror på, men detta är första gången jag ser färska bananer som är lika stora och gula som de som ligger i Europas mataffärer – normalt är de små och grönaktiga här på subkontinenten. Är Bengalurus bananer också utvecklade – eller besprutade? Marknaden börjar kännas påträngande och jag vinkar ner en rickshaw – i jakt på en ny roman och litteratur om daliter (kastlösa) beger jag mig till stans största bokaffär. Jag inser hur lurad jag brukar bli som utlänning när min första resa med taxameter slutar på 30 rupies – i andra städer skulle det vara närmare 100 rupies. Bokaffären ger intrycket av att vara välsorterad, jag lokaliserar snart Rohinton Mistry’s A Fine Balance som en vän rekommenderat, men när det gäller dalitlitteratur tar det stop. Trots en stor faktasektion hittar jag bara en bok. I informationen vet kassörskan först inte vad jag pratar om när jag säger daliter, och sedan kommer en föreståndare och säger att de inte har någonting. Han verkar förneka att de ens har den boken jag har hittat.
Nu önskar jag att jag kunde säga att jag gick därifrån i protest mot att bokaffären förnekade existensen av den femtedel av Indiens befolkning som är födda till diskriminering genom kastsystemet. Men det kan jag inte, jag var alldeles för lockad av att dricka en kopp svart kaffe och äta en bit kladdkaka i bokaffärens franchisecafé som spelade Eminem. Den typen av kafé jag inte skulle gå till hemma men som efter två månader i Keeranur kändes något som befrielse. Möjligheten att i lugn och ro få fundera med en bok gjorde att jag kastade bort mina principer och slog mig ner med mitt kaffe i det nya ”Shining India” – ett Indien som daliterna i det här fallet inte verkar vara välkomna till.
lördag 14 november 2009
Skyfallen över Nigrisbergen
Det sades att det var väldigt vackert här, men under mina första dagar så såg jag inte mer än ett par meter framför mig. Dimman låg som ett lock över bergen och regnet öste ner. Jag hade rest till Nigrisbergen i västra Gaths för att besöka en organisation som jobbar med minoritetsbefolkningen i bergsbyar.
I tisdags regnade det så mycket som 82 cm. Regnet har orsakat markförskjutningar som i sin tur b.l.a. orsakat att träd har fällts, vägar gått sönder och blockerats, den lokala busstrafiken förbjudits på flera av vägarna, järnvägsrälsen förstörts och mellan 40-50 dödsfall inträffat. Det här kommer ta tid att reparera. Svårframkomlighet i trafiken orsakar att priser på varor till och från bergen har skjutit i höjden. Priset på grönsaker odlade i bergen har höjts med 70%. Nilgrils Dokumentations Center (NDC) menar att oförsiktigt byggande av vägar och byggnader på sluttningar orsakat att området nu drabbats hårt av erosion och markförskjutningar. De menar att det räcker med att regnet överskrider 15 cm för dessa konsekvenser.
En man berättar att hans sons skola rasat samman och att skolgången ställs in tom mitten på januari, tills dess blir barnen lediga och de drar istället in på sommarlovet nästa år.
På väg hem från besöket talar vi med en annan man som säger att så här illa har det ej varit sedan 1978, men vad ska vi göra fortsätter han, vi kan ju inte rå på vädrets makter. Vi frågar om han tror att det kommer fortsätta så här. Nej, nu räcker det säger han,..forsätter ovädret så kommer också våra grönsaksodlingar att förstöras.
Detta som ett resultat av växthuseffekten läser jag i tidningarna.
Åter igen drabbas den del av befolkningen som har bidragit minst till den globala uppvärmningen som hårdast.
Sandra Thunander
I tisdags regnade det så mycket som 82 cm. Regnet har orsakat markförskjutningar som i sin tur b.l.a. orsakat att träd har fällts, vägar gått sönder och blockerats, den lokala busstrafiken förbjudits på flera av vägarna, järnvägsrälsen förstörts och mellan 40-50 dödsfall inträffat. Det här kommer ta tid att reparera. Svårframkomlighet i trafiken orsakar att priser på varor till och från bergen har skjutit i höjden. Priset på grönsaker odlade i bergen har höjts med 70%. Nilgrils Dokumentations Center (NDC) menar att oförsiktigt byggande av vägar och byggnader på sluttningar orsakat att området nu drabbats hårt av erosion och markförskjutningar. De menar att det räcker med att regnet överskrider 15 cm för dessa konsekvenser.
En man berättar att hans sons skola rasat samman och att skolgången ställs in tom mitten på januari, tills dess blir barnen lediga och de drar istället in på sommarlovet nästa år.
På väg hem från besöket talar vi med en annan man som säger att så här illa har det ej varit sedan 1978, men vad ska vi göra fortsätter han, vi kan ju inte rå på vädrets makter. Vi frågar om han tror att det kommer fortsätta så här. Nej, nu räcker det säger han,..forsätter ovädret så kommer också våra grönsaksodlingar att förstöras.
Detta som ett resultat av växthuseffekten läser jag i tidningarna.
Åter igen drabbas den del av befolkningen som har bidragit minst till den globala uppvärmningen som hårdast.
Sandra Thunander
fredag 13 november 2009
Plötsligt i South Jagathpur
Under en intervju med en av REMOLDs kvinnogrupper i byn South Jagathpur i Char Matua Union. Byn ligger väster om Noakhalis regionshuvudstad Maijdee Court, ca 45 minuters färd med CNG. Svarade en kvinna nej på en fråga angående kvinnors sexuella rättigheter, om en kvinna kan neka sin man sex. De andra kvinnorna som deltog i intervjuen bliv rasande, börjar protestera och frågade ut kvinnan som svarade nej. Kvinnan som svarade nej stod på sig envist utan att vika en tum för de andra kvinnornas protester. Mina tankar for iväg till Anna Ankas ”fantastiska” utalande i svensk media för ett tag sedan. Där hon utalade sig om att kvinnor har en sexuell förpliktelse gentemot sina män samt sågade den svenska jämställdheten. Snälla snälla Anna Anka. En vädjan från mig. Bli inte aktiv i fattigdomsbekämpningen i världen.
fredag 6 november 2009
Utarmade jordar
Regeringen pushade oss till att använda kemsika pesticider och gödselmedel för vårt jordbruk. Våra jordar blev förstörda och pesten värre. Nu har jag fått min jord att må bra igen.Jag står mitt i en åker av pumpor och lyssnar ivrigt till Mr Muthusami som prakiserat ekologiskt jordbruk i 19 år. Han har lärt sig det mesta från sin pappa. Han gjorder ett avbrott i det ekologiska odlandet under den gröna revolutionen, som introducerades på 1960-talet, när det vurmades för intensivt och enskaligt jordbruk i kombination med hårt användade av kemiska preparat för hög avkastning. Jag gång på gång fått höra vilka konsekvenser det hårda användandet av kemiska ämnen har haft för befolkningen här. Det har inte bara förstört jordarna och utarmat den biologiska mångfalden, utan orsakat stora problem med förgiftad mat, sjukdomar och dödsfall samt bidragit till finanisella skulder som omöjligt kunna betalas tillbaks och i slutändan lett till att bönderna begått självmord. Mina grannbönder är nyfikna och vill lära sig av mig fortätter Mr Muthusami. När jag lyssnar till honom kommer jag på mig själv att le, han ger mig hopp om framtiden.
Sandra Thunander
Sandra Thunander
måndag 2 november 2009
Tågstopp
Då var man tillbaka i Noakhali igen efter att ha varit på 5 dagars möte och workshop i Thanapara, samt haft fötterna i Ganges heliga vatten. Tågresan mellan Dhaka och Noakhali på ca 8 timmar börjar kännas lättare och snabbare, tiden går fortare. Denna resa blev lite speciell kan man säga. Lite efter Comilla stannade tåget till vid en liten tågstation. Inget konstigt med detta. Men jag stack ut mitt huvud genom tågfönstret för att se var vi hade stannat. Utanför tåget får jag se ca 20 tungt beväpnade soldater samt 10 tungt beväpnade poliser som är i fullgång att storma tåget. In i min tågvagn stormar två tungt beväpnade soldater och börjar väsnas i gången. Män och kvinnor springer ut ur tåget och vagnarna. En man springer över ett risfält, jag tror först att soldaten utanför skulle skjuta ner honom. Men det gjorde han inte. Jag försökte att få kontakt med någon av dem som stod utanför tåget för att få reda på vad som hände. Men ingen pratade engelska. Soldaterna i min vagn börjar nu att banka på min dörr. Först vägrar jag att öppna och ignorerar dem. Men så fortsätter de att banka på min dörr. Så jag blir tvungen att resa mig upp och öppna dörren till kupèen. Jag ställer mig i dörröppningen så att de inte kan komma in i kupèen och frågar vad de vill. Får inget svar av soldaterna. De bara tittar på mig och jag på dem. Jag är ett huvud högre än dem. Sedan säger den ena något på bangladeshiska. Jag bara tittar på dem båda och frågar vad de vill, fortfarande stående så de varken kan se eller komma in i kupèen. Efter ett tag kommer en av konduktörerna och säger att de ska bara titta in i min kupèe. Så jag tar ett steg tillbaka så de kan komma in. De tittar igenom kupèen snabbt och går sedan vidare till nästa kupèe. Jag frågar då konduktören vad de letar efter, men får ingtet svar. Jag stänger och låser dörren, sätter mig ner och lutar mig ut genom förnstret igen. Nu får jag kontakt med en man som kan prata engelska. Så jag frågar honom. Han nämner lite snabbt att de letar efter något och så säger han ett ord snabbt som jag inte hinner uppfatta. Så jag frågar igen. Samtidigt som detta ser jag att att soldaterna har börjat att kasta ut män och stora vita säckar från tåget. Mannen som jag frågat säger då att de letar efter narkotika. Så soldaterna och polisen har alltså stannat och stormat tåget för att göra ett narkotikatillslag. När de är klara och kastat ut ca 20-25 stora rissäckar på ca 20 kg/st samt radat upp ett 20-tal män rullar tåget vidare mot Noakhali. En av dessa män som soldaterna tog kom från min del av tåget och blev tvungen att bära säcken själv på huvudet fram till uppsamlingsplatsen. En liten annan upplevelse av tågresan mellan Dhaka och Noakhali samt av Bangladesh. Det hela kanske var en nationell operation. För att i dagens The Independents i Bangladesh hade man en extra bilaga, Stethoscope: Health and Medicine Journal. Som handlade just om narkotika.
tisdag 27 oktober 2009
Indiens regering far inhemsk kritik for klimatpolitik
Indiens regering har borjat se over sin klimatpolicy infor motet i kopenhamn i december, och verkar nu kunna tankla sig att ga med pa bindande krav pa utslappsnivaer. Tyvarr finns det fortfarande ett starkt motstand i Indien, ett motstand som pa satt och vis ar forstaeligt med tanke pa de laga utslapp per capita som Indien har och USA har an sa lange inte gjort nagra stora ataganden. Men alla maste med for att vi ska kunna losa det har, bade industrialiserade och utvecklande lander, och alla maste ga med pa att dra sitt stra till stacken. Sedan kommer det straet vara betydligt mycket langre for landerna i vast.
Den har artikeln (http://www.outlookindia.com/article.aspx?262461)publicerades i Outlook i helgen. Det ar spannande att fa en uppfattning om problematiken ser ut ur ett Indiskt perspektiv. Som journalist ar det aven intressant att se hur partisk skribenten ar i en nyhetsartikel.
Den har artikeln (http://www.outlookindia.com/article.aspx?262461)publicerades i Outlook i helgen. Det ar spannande att fa en uppfattning om problematiken ser ut ur ett Indiskt perspektiv. Som journalist ar det aven intressant att se hur partisk skribenten ar i en nyhetsartikel.
Ta min dotter
Vi befinner oss utanför staden Magura och har precis genomfört vår andra fokusgruppsdiskussion för dagen. Just som vi ska lämna byn Shaoladanga försvinner min kollega Shaon plötsligt ut på en åker för att kolla på några rissorter. Jag och min andra kollega Eliza blir kvar på vägen, och genast samlar sig kvinnor och barn runt oss, de har följt efter oss hit från där vi suttit tidigare. De säger något på bangla, pekar på barnen och skrattar. Eliza ler hon med, och berättar att de uppmuntrar oss att ta med oss barnen. ”Ta dem, ta dem”, skriker de och skrattar. Framför allt en flicka i äldre tonåren vill de att vi ska ta med oss; hennes mamma har ännu inte haft råd att gifta bort henne. För att få henne bortgift behöver hon betala dowry, eller hemgift, till den nya mannen och hans familj – det kostar att ha flickor i detta land. Och även om detta är en praktik som de flesta spyr galla över och som är förbjuden enligt lag, så är det extremt vanligt förekommande, både hos fattiga och hos rika. Lyckas du gifta bort din dotter får du vara glad om hon hamnar i en by nära dig så att ni kan fortsatta ha kontakt, för till mannens by måste hon obönhörligen flytta. Det ar en av anledningarna till att flickor ofta kommer till korta gentemot pojkar när det gäller utbildning i fattiga länder och i fattiga familjer; förtjänsten av en flickas utbildning kommer hennes nya, och inte hennes gamla, familj till del.
Men mamman med den ogifta dottern verkar inte ha några skrupler när det gäller framtida distanser; Eliza föreslår nämligen att hon ska ta med sig dottern till Dhaka, men mamman är inte imponerad – hon vill hellre skicka henne till Sverige. Hon ser på oss med extrem glimt i ögat, hon utstrålar en pondus och en krasshet som är totalt avväpnande, och allt är halvt på skämt. Men det finns också ett allvar där, illa dolt av skratten och skränandet. För vad ska de göra med alla barnen?
Men mamman med den ogifta dottern verkar inte ha några skrupler när det gäller framtida distanser; Eliza föreslår nämligen att hon ska ta med sig dottern till Dhaka, men mamman är inte imponerad – hon vill hellre skicka henne till Sverige. Hon ser på oss med extrem glimt i ögat, hon utstrålar en pondus och en krasshet som är totalt avväpnande, och allt är halvt på skämt. Men det finns också ett allvar där, illa dolt av skratten och skränandet. För vad ska de göra med alla barnen?
onsdag 21 oktober 2009
Kollektiv odling en väg tillbaka för änkorna
Klockan är åtta på morgonen i byn Kottrapatti. En oxe ligger och vilar i skuggan av det stora lövträdet som markerar ingången till det lilla samhället. 20 meter därifrån har någon hängt upp dagens tvätt som i den starka solen bleks i samma takt som den torkar. Snart får oxen sällskap av en grupp kvinnor i varierande åldrar som samlas i skuggan och börjar småprata. Många har småbarn med sig, vissa som verkar mer roade en andra när kvinnorna slår sig ner i en cirkel och blir mer formaliserade.
Det är möte för Pusumai Widows Group. Den gemensamma nämnaren för de kvinnor som samlas i skuggan av trädet är att de har förlorat sina män. De flesta har dött genom sjukdom eller olyckor, medan andra dragit iväg och bildat familj någon annanstans – och lämnat både fru och barn till sitt öde. Ensamstående i Indien hamnar genast i utanförskap. Det är inga män som vill ha en kvinna som redan har varit gift, i stället blir de tvingade att ta hand om familjen på sina ytterst magra inkomster. Många av kvinnorna i gruppen arbetar i en närliggande kvarn där de får 90 rupies för nio timmars arbete. Det motsvarar ungefär 13 svenska kronor, som inte bara ska försörja dem själva utan även de barn som fortfarande bor hemma. Om det är döttrar måste dessutom en dowry, giftermålsgåva, betalas när de gifter sig och flyttar hemifrån.
– Jag hade två acres mark som jag var tvungen att sälja för att betala min första dotters dowry. Den bestod av guldsmycken samt 40 000 rupies, säger Saratham som är ordförande i gruppen.
Hon förlorade sin man för femton år sedan, och blev kvarlämnad med två döttrar och en son. När den andra dottern ska giftas bort krävs ytterligare en stor kapitalinsats.
Jagadambal blev ensam med fem döttrar när hennes man dog för tio år sedan. Hon berättar att utan far fick hennes döttrar stå ut med mycket när de växte upp.
– När de gick för att arbeta brukade männen reta dem och förödmjuka dem med smeknamn. Alla tittade hela tiden. Nu är jag mycket glad att vara med i den här gruppen, jag känner mig accepterad igen, säger Jagadambal.
Pusumai betyder grön, och genom att gå med i gruppen har kvinnorna fått chans att odla ekologiskt på mark som Velicham hyr och lånar ut till kvinnorna. De sköter marken kollektivt, och skörden fördelas lika mellan alla medlemmar. Velicham mobiliserade gruppen 2006, och i fjol var första gången de hade chansen att odla kollektivt. Resultatet blev lyckat. En stor skörd av bland annat linser och jordnötter fick kvinnorna att bli så entusiastiska att de tog initiativet i år och åkte in till Velichams kontor i Keeranur med en lista på vad de behövde för att kunna odla igen.
– Innan den här gruppen startade hade vi inget självförtroende. Nu har vi lärt att agera kollektivt, säger Sellammal som ansvarar för det kollektiva jordbruket.
I år har de bytt ut en del av sädesslagen, istället för jordnötter odlas ”finger millets” och ”country beans”, traditionella grödor som ingen har odlat på tio-tolv år men som behöver mindre vatten och är mer resistenta mot torka. Något som behövdes i år. Monsunen kom sent och än så länge har regnet varit sparsamt i de här trakterna – om det inte regnar inom 15-30 dagar kommer skörden vara förlorad.
Den här morgonen är det även dags att samla in pengar till den kollektiva fonden. Gruppens medlemmar 15 medlemmar sparar 25 rupies i månaden på ett gemensamt bankkonto som de sedan kan låna ur när de behöver kapital. Varje medlem betalar dessutom in 2 rupies till en kassa för gemensamma inköp. De har använt pengarna till utsäde, och de kan även tänka sig investeringar för att irregera landet om skörden dör på grund av torkan. Den kollektiva egendomen ger ett ömsesidigt ansvar som alla respekterar. Sedan gruppen startade har ingen av kvinnorna gått ur.
– Vi skulle inte ha någonstans att ta vägen. Om någon lämnade gruppen är det utanförskap som änka som gäller igen, säger de gemensamt.
Det är möte för Pusumai Widows Group. Den gemensamma nämnaren för de kvinnor som samlas i skuggan av trädet är att de har förlorat sina män. De flesta har dött genom sjukdom eller olyckor, medan andra dragit iväg och bildat familj någon annanstans – och lämnat både fru och barn till sitt öde. Ensamstående i Indien hamnar genast i utanförskap. Det är inga män som vill ha en kvinna som redan har varit gift, i stället blir de tvingade att ta hand om familjen på sina ytterst magra inkomster. Många av kvinnorna i gruppen arbetar i en närliggande kvarn där de får 90 rupies för nio timmars arbete. Det motsvarar ungefär 13 svenska kronor, som inte bara ska försörja dem själva utan även de barn som fortfarande bor hemma. Om det är döttrar måste dessutom en dowry, giftermålsgåva, betalas när de gifter sig och flyttar hemifrån.
– Jag hade två acres mark som jag var tvungen att sälja för att betala min första dotters dowry. Den bestod av guldsmycken samt 40 000 rupies, säger Saratham som är ordförande i gruppen.
Hon förlorade sin man för femton år sedan, och blev kvarlämnad med två döttrar och en son. När den andra dottern ska giftas bort krävs ytterligare en stor kapitalinsats.
Jagadambal blev ensam med fem döttrar när hennes man dog för tio år sedan. Hon berättar att utan far fick hennes döttrar stå ut med mycket när de växte upp.
– När de gick för att arbeta brukade männen reta dem och förödmjuka dem med smeknamn. Alla tittade hela tiden. Nu är jag mycket glad att vara med i den här gruppen, jag känner mig accepterad igen, säger Jagadambal.
Pusumai betyder grön, och genom att gå med i gruppen har kvinnorna fått chans att odla ekologiskt på mark som Velicham hyr och lånar ut till kvinnorna. De sköter marken kollektivt, och skörden fördelas lika mellan alla medlemmar. Velicham mobiliserade gruppen 2006, och i fjol var första gången de hade chansen att odla kollektivt. Resultatet blev lyckat. En stor skörd av bland annat linser och jordnötter fick kvinnorna att bli så entusiastiska att de tog initiativet i år och åkte in till Velichams kontor i Keeranur med en lista på vad de behövde för att kunna odla igen.
– Innan den här gruppen startade hade vi inget självförtroende. Nu har vi lärt att agera kollektivt, säger Sellammal som ansvarar för det kollektiva jordbruket.
I år har de bytt ut en del av sädesslagen, istället för jordnötter odlas ”finger millets” och ”country beans”, traditionella grödor som ingen har odlat på tio-tolv år men som behöver mindre vatten och är mer resistenta mot torka. Något som behövdes i år. Monsunen kom sent och än så länge har regnet varit sparsamt i de här trakterna – om det inte regnar inom 15-30 dagar kommer skörden vara förlorad.
Den här morgonen är det även dags att samla in pengar till den kollektiva fonden. Gruppens medlemmar 15 medlemmar sparar 25 rupies i månaden på ett gemensamt bankkonto som de sedan kan låna ur när de behöver kapital. Varje medlem betalar dessutom in 2 rupies till en kassa för gemensamma inköp. De har använt pengarna till utsäde, och de kan även tänka sig investeringar för att irregera landet om skörden dör på grund av torkan. Den kollektiva egendomen ger ett ömsesidigt ansvar som alla respekterar. Sedan gruppen startade har ingen av kvinnorna gått ur.
– Vi skulle inte ha någonstans att ta vägen. Om någon lämnade gruppen är det utanförskap som änka som gäller igen, säger de gemensamt.
tisdag 20 oktober 2009
Genombrott i klimatforhandlingarna?
Eftersom nyhetsflodet har dominerats av nedslaende rapporter och kommentarer infor FN:s klimatkonferens i Kopenhamn i december, ar det trevligt att for omvaxlings skull fa lite positiva nyheter. Denna dag levereras just detta pa Daily Stars ledarsida. Daily Star ar en av de engelsksprakiga nationella dagstidningarna har i Bangladesh och, om jag inte har helt fel, den storsta.
Harun ur Rashid, en f d bangladeshisk ambassador till FN, tar framst fasta pa tva positiva signaler. Dels vad Kina, Japan och Indien levererat under de senaste klimatoverlaggningarna i New York, dels ett utspel fran 181 investerare som samlats pa ett parallellt ledarskapsforum och som gatt ut med sitt stod for ett nytt klimatavtal, samtidigt som man levererat ideer om ur den privata sektorn kan reducera sina utslapp. Av Kina, Indiens och Japans initiativ ar det framst Kinas som poangteras; det ar ocksa Kina som levererat mest i konkreta forslag och ataganden. Bland annat har president Jintao lovat att Kina ska oka sin anvandning av fornyelsebar energi med 15 procent till 2020 och att man ska plantera trad pa en yta lika stor som Norge. Men aven Japapn har ju andrat installning sedan det nyligen avslutade valet och skiftande av makt. Fran Indien har det val hittills mest levererats ord och inga ataganden, men nu finns i alla fall en forsakran om inforandet av lagar for att minska utslappen. Har ar det Indiens onskan om att ses som en serios varlsaktor som spelar mycket in i den andrade kursen – siktet ar installt pa en plats i FN:s sakerhetsrad sa smaningom, samt storre inflytande i Varldsbankens och Internationella Valutafondens forehavanden.
Harun ur Rashid kallar Kina, Japans och Indiens agerande for ett genombrott i klimatforhandlingarna, som tillsammans med Obamas nya linje i USA lovar gott. Det ar intressant att EU med sina ambitiosa mal och som den aktor som faktiskt drivit pa de andra industrilanderna, inte ens namns med en enda rad. Det visar hur avgorande bade USA och Kina anses vara i dessa sammanhang.
Rashid namner ocksa att alla policies som antas maste vara till gagn for de mest sarbara landerna, bland annat Bangladesh, och att de inte ska hindra deras ekonomiska utveckling – exakt samma fragor som Indien och Kina brottas med. Samtidigt finns det en ansats till problematisering nar han skriver att det innebar ett stort dilemma for Bangladesh att bekampa fattigdom pa ett miljomassigt hallbart satt ”in these days of soaring food prices, global financial crisis and climate change”.
Jag har lange misstrostat infor forhandlingarna i Kopenhamn och jag tror inte att det finns anledning att bli allt for optimistisk nu heller. Att naringslivet ar med pa baten ar en gammal sanning; aven om foretag sjalvklart kan kritiseras for att man inte ar mer proaktiva och gor mer at sina utslapp, sa har det lange efterlysts tydliga spelregler fran naringslivet av politikerna, sa att man vet vilken verklighet man har att gora med framover gallande, skatter, kvoter med mera.
Jag tycker dock att det badar gott att Kina uppmarksammas for det de faktiskt gor for klimatet, de har lange fatt ta pa sig rollen som bad guy jamte USA (utan att fortjana det, som den senare faktiskt gjort), och det ar bra att Indien borjar rora pa sig. Aven om Indien precis som Bangladesh ska kunna prioritera sin fattigdomsbekampning ar det inte hallbart att som Indiens premiarminister tidigare gjort, ga ut och lova att Indiens utslapp per capita aldrig kommer ga over industrilandernas och darmed tro att man gjort sitt i klimatsynpunkt, aven om det ar ett oerhort smart satt att vinna poang pa hemmaplan. Eftersom vi latit utslappen skena sa mycket som vi gjort skulle det innebara katastrof.
Kvarstar da USA, i vanlig ordning. For aven om Obama visat friska takter i klimatfragan sedan han blev president, sa ar ju fragan hur mycket han far senaten med pa, och hur mycket han kan binda USA till i Kopenhamn. Men att Kina och Indien gar ut med ovanstaende loften kommer helt klart gora det enklare for honom, eftersom det tidigare varit den stora stotestenen i USA da man ar livradd for att forlora jobb till framforallt Kina om smutsig produktion valjer att flytta istallet for att bli ren. For en sak ar saker – backar USA sa kommer garanterat inte Kina, Indien eller nagra utvecklingslander med pa baten. Och da star vi dar utan ett klimatavtal, vilket ar sa mycket mer an ett papper med underskrifter – det ar det internationella verktyg som vi behover for att gora nagot at klimatforandringarna.
Harun ur Rashid, en f d bangladeshisk ambassador till FN, tar framst fasta pa tva positiva signaler. Dels vad Kina, Japan och Indien levererat under de senaste klimatoverlaggningarna i New York, dels ett utspel fran 181 investerare som samlats pa ett parallellt ledarskapsforum och som gatt ut med sitt stod for ett nytt klimatavtal, samtidigt som man levererat ideer om ur den privata sektorn kan reducera sina utslapp. Av Kina, Indiens och Japans initiativ ar det framst Kinas som poangteras; det ar ocksa Kina som levererat mest i konkreta forslag och ataganden. Bland annat har president Jintao lovat att Kina ska oka sin anvandning av fornyelsebar energi med 15 procent till 2020 och att man ska plantera trad pa en yta lika stor som Norge. Men aven Japapn har ju andrat installning sedan det nyligen avslutade valet och skiftande av makt. Fran Indien har det val hittills mest levererats ord och inga ataganden, men nu finns i alla fall en forsakran om inforandet av lagar for att minska utslappen. Har ar det Indiens onskan om att ses som en serios varlsaktor som spelar mycket in i den andrade kursen – siktet ar installt pa en plats i FN:s sakerhetsrad sa smaningom, samt storre inflytande i Varldsbankens och Internationella Valutafondens forehavanden.
Harun ur Rashid kallar Kina, Japans och Indiens agerande for ett genombrott i klimatforhandlingarna, som tillsammans med Obamas nya linje i USA lovar gott. Det ar intressant att EU med sina ambitiosa mal och som den aktor som faktiskt drivit pa de andra industrilanderna, inte ens namns med en enda rad. Det visar hur avgorande bade USA och Kina anses vara i dessa sammanhang.
Rashid namner ocksa att alla policies som antas maste vara till gagn for de mest sarbara landerna, bland annat Bangladesh, och att de inte ska hindra deras ekonomiska utveckling – exakt samma fragor som Indien och Kina brottas med. Samtidigt finns det en ansats till problematisering nar han skriver att det innebar ett stort dilemma for Bangladesh att bekampa fattigdom pa ett miljomassigt hallbart satt ”in these days of soaring food prices, global financial crisis and climate change”.
Jag har lange misstrostat infor forhandlingarna i Kopenhamn och jag tror inte att det finns anledning att bli allt for optimistisk nu heller. Att naringslivet ar med pa baten ar en gammal sanning; aven om foretag sjalvklart kan kritiseras for att man inte ar mer proaktiva och gor mer at sina utslapp, sa har det lange efterlysts tydliga spelregler fran naringslivet av politikerna, sa att man vet vilken verklighet man har att gora med framover gallande, skatter, kvoter med mera.
Jag tycker dock att det badar gott att Kina uppmarksammas for det de faktiskt gor for klimatet, de har lange fatt ta pa sig rollen som bad guy jamte USA (utan att fortjana det, som den senare faktiskt gjort), och det ar bra att Indien borjar rora pa sig. Aven om Indien precis som Bangladesh ska kunna prioritera sin fattigdomsbekampning ar det inte hallbart att som Indiens premiarminister tidigare gjort, ga ut och lova att Indiens utslapp per capita aldrig kommer ga over industrilandernas och darmed tro att man gjort sitt i klimatsynpunkt, aven om det ar ett oerhort smart satt att vinna poang pa hemmaplan. Eftersom vi latit utslappen skena sa mycket som vi gjort skulle det innebara katastrof.
Kvarstar da USA, i vanlig ordning. For aven om Obama visat friska takter i klimatfragan sedan han blev president, sa ar ju fragan hur mycket han far senaten med pa, och hur mycket han kan binda USA till i Kopenhamn. Men att Kina och Indien gar ut med ovanstaende loften kommer helt klart gora det enklare for honom, eftersom det tidigare varit den stora stotestenen i USA da man ar livradd for att forlora jobb till framforallt Kina om smutsig produktion valjer att flytta istallet for att bli ren. For en sak ar saker – backar USA sa kommer garanterat inte Kina, Indien eller nagra utvecklingslander med pa baten. Och da star vi dar utan ett klimatavtal, vilket ar sa mycket mer an ett papper med underskrifter – det ar det internationella verktyg som vi behover for att gora nagot at klimatforandringarna.
söndag 18 oktober 2009
Om resandet och varandet.
Det har skulle kunna vara ett blogginlagg om sa himla mycket. Om sol och regn och vad det gor med manniskor. Om vi har hemma och de dar borta, eller om det nu ar vi har borta och ni dar hemma. Om identiteter och hur vi forhaller oss till varandra som manniskor, hur vi hela tiden skapar sanningar och logner om varandra som vi sprider vidare samtidigt som vi konstant omvarderar dem. Om nyfunnen vanskap och om saknaden efter gamla vanner. Det skulle kunna handla om det mest grundlaggande, om sjukdomar och ond, brad dod och om livet i all dess sprakande farger och totala omojlighet.
Det skulle kunna vara en karleksforklaring till att aka motorcykel pa den bangladeshiska landsbygden.
Men jag sitter har en sondagseftermiddag i Dhaka, nyss hemkommen fran en faltresa i sodra Bangladesh, fullastad med intryck, och funderar over vad jag egentligen gor har. Inte pa ett negativt satt, inte alls, men vad som ar hela poangen med den har ovningen (forutom det officiella, vill saga, det som ar mitt uppdrag att gora har och som ingar i min praktik). Utan i ett storre sammanhang, varfor vi overhuvudtaget, sa manga av oss, kastar oss pa forsta basta plan, nagonstans, bara bort, sa fort tillfalle ges. Och ja, jag funderar pa livet, i all dess sprakande farger och totala omojlighet.
Jag har vanner som grovt ironiserar over den backpackande generation, de (vi) som packar ner livet i ryggsacken, tar ett hart grepp om Lonely Planet, aker ut och lever fattigt ett tag, som om fattigdom vore en destination som du kan besoka och lamna lite som du sjalv vill. Jag brukar ocksa kunna gora det, ironisera och lite forakta, fast jag sjalv ar en del av hela denna rorelse. De (vi) som far till Indien for att hitta sig sjalva, herregud, hur komiska ar de (vi) inte? Som samlar pa fotografier och erfarenheter och ogonblick pa samma satt som universitetsstudenter samlar poang, natverk och cv-meriterande fritidsaktiviteter. Som aker till sa manga stallen som mojligt bara for att nar det ar dags att jamfora med nya bekantskaper konstant fa det utbristande fragan slangd i ansiktet: ”Va! Har du inte varit dar?” och gor sma noteringar om var de maste aka, nasta gang. Nar pappa satt in mer pengar pa kontot.
Sa varfor reser vi? Vad exakt ar de vi forvantar oss hitta nagonstans mellan Taj Mahal, den australienska outbacken och Manu Pichu? Varfor ar det viktigt att se en kanguru, en panda, ett lejon med egna ogon, i nagot som nastan kan beskrivas som ”det vilda”? Varfor behover vi satta oss pa ett plan i 14 timmar for att traffa ytliga bekantskaper att supa oss fulla med? Vad tror vi att det ska gora med oss? Ska vi bli battre, klokare, mindre ensamma?
For tre dagar sedan var det nio ar sedan jag akte ivag till Israel, pa den forsta langa resan sjalv. Ensam och sa langt bort som mojligt, det var mina kriterier nar jag skulle ivag. Att det blev Israel var mest en slump, om an en slump som retade manga, vilket helt klart okade tjusningen med resmalet. Da var det primara malet att komma bort. Bort fran Gimo och framfor allt pissiga Uppsala, bort fran familj och vanner, bort fran alla band och till en ny frihet, en mojlighet att starta om och bli en annan manniska. Att komma nagonstans dar absolut ingen hade en aning om vem jag var, vad jag gjort forut och vad jag hade for drommar, vad jag ville med mitt liv. Att pa nytt bli ett oskrivet blad och i kontroll over min egen berattelse.
Vet ni vad det forsta var som jag upptackte?
Att vi ar exakt samma personer var vi an aker. Att vi kan forsoka forandra oss hur mycket vi vill, hitta pa nya historier om oss sjalva, dromma nya drommar. Till slut sitter vi anda dar, runt bordet pa nagon pub, och upprepar samma grundinsikter och sanningar som vi haft sedan vi var typ 14 (jag vet inte hur ni tanker kring det har, vi tanker sakert olika, men jag ser 14 som den alder da jag hade utvecklat nagon form av grundlaggande hjarna med grundlaggande, egna tankar. Vagen dit var mest transportstracka.). Vilket inte ar att saga att vi inte utvecklar vara asikter, skaffar nya och till och med andrar oss helt. Det gor vi ju, hela tiden. Men grunden ar anda densamma, vi ar och forblir samma manniskor. Sen kan vi resa hur langt vi vill och till stallen dit ingen kanner oss – till slut sitter vi anda dar runt ett bord pa en pub och avslojar oss sjalva.
Vet ni vad det andra var som jag upptackte, efter den forsta besvikelsen lagt sig over att en ny Karin inte ville infinna sig?
Att jag trots allt tyckte det var javligt skont. For trots alla hennes fel och tillkortakommande, sa gillar jag anda den har Karin. Hon kan garna fa folja med mig livet ut.
Sa nu reser jag mest for att hitta svar om andra. Sanningar och logner som jag kan beratta vidare och hela tiden omvardera. Det handlar i grund och botten om att vilja forsta den har varlden som vi faktiskt lever i, se den i alla dess sprakande farger och hela omojligheten som gor allt mojligt. Att aka ivag, slanga sig in i en helt ny kontext och sa forutsattningslost det bara gar stalla fragorna: Jaha, vad ar grejen har da? Hur lever ni har och hur gar det? Pa vilket satt ar vi likadana, och pa vilket satt ar vi det inte? Spelar det overhuvudtaget nagon roll? Vart kan vi motas och var gar vi i klinch? Visst hittar man en liten del av sanningen i en gudsforgaten hala som heter Gimo och ligger fem mil norr om Uppsala, men just bara en liten del. Och ju mer jag reser (och det behover verkligen inte vara till langtbortistanstallen som Bangladesh. Herregud, hela min varldsbild skulle nog revolutioneras om jag flyttade till typ Flen.), desto mer lar jag ju mig om sjalv. Jag blir inte en ny person, men genom att spegla mig i andra manniskor hittar jag nya saker hos mig sjalv att omfamna, ta tag i eller radera.
Sa jag tanker fortsatta packa min ryggsack och kopa mina Lonely Planets, packa ner livet i ryggsacken och samla pa fotografier och erfarenheter. Jag lever sa rikt som jag har rad med, for fattigdom ar ingen lek du leker for ditt hoga nojes skull, och jag har inte lanat pengar av pappa sen den dar forsta resan till Israel. Och ja, jag tror jag blir klokare, battre. Men det tar tid. Fardiga blir vi aldrig.
Det skulle kunna vara en karleksforklaring till att aka motorcykel pa den bangladeshiska landsbygden.
Men jag sitter har en sondagseftermiddag i Dhaka, nyss hemkommen fran en faltresa i sodra Bangladesh, fullastad med intryck, och funderar over vad jag egentligen gor har. Inte pa ett negativt satt, inte alls, men vad som ar hela poangen med den har ovningen (forutom det officiella, vill saga, det som ar mitt uppdrag att gora har och som ingar i min praktik). Utan i ett storre sammanhang, varfor vi overhuvudtaget, sa manga av oss, kastar oss pa forsta basta plan, nagonstans, bara bort, sa fort tillfalle ges. Och ja, jag funderar pa livet, i all dess sprakande farger och totala omojlighet.
Jag har vanner som grovt ironiserar over den backpackande generation, de (vi) som packar ner livet i ryggsacken, tar ett hart grepp om Lonely Planet, aker ut och lever fattigt ett tag, som om fattigdom vore en destination som du kan besoka och lamna lite som du sjalv vill. Jag brukar ocksa kunna gora det, ironisera och lite forakta, fast jag sjalv ar en del av hela denna rorelse. De (vi) som far till Indien for att hitta sig sjalva, herregud, hur komiska ar de (vi) inte? Som samlar pa fotografier och erfarenheter och ogonblick pa samma satt som universitetsstudenter samlar poang, natverk och cv-meriterande fritidsaktiviteter. Som aker till sa manga stallen som mojligt bara for att nar det ar dags att jamfora med nya bekantskaper konstant fa det utbristande fragan slangd i ansiktet: ”Va! Har du inte varit dar?” och gor sma noteringar om var de maste aka, nasta gang. Nar pappa satt in mer pengar pa kontot.
Sa varfor reser vi? Vad exakt ar de vi forvantar oss hitta nagonstans mellan Taj Mahal, den australienska outbacken och Manu Pichu? Varfor ar det viktigt att se en kanguru, en panda, ett lejon med egna ogon, i nagot som nastan kan beskrivas som ”det vilda”? Varfor behover vi satta oss pa ett plan i 14 timmar for att traffa ytliga bekantskaper att supa oss fulla med? Vad tror vi att det ska gora med oss? Ska vi bli battre, klokare, mindre ensamma?
For tre dagar sedan var det nio ar sedan jag akte ivag till Israel, pa den forsta langa resan sjalv. Ensam och sa langt bort som mojligt, det var mina kriterier nar jag skulle ivag. Att det blev Israel var mest en slump, om an en slump som retade manga, vilket helt klart okade tjusningen med resmalet. Da var det primara malet att komma bort. Bort fran Gimo och framfor allt pissiga Uppsala, bort fran familj och vanner, bort fran alla band och till en ny frihet, en mojlighet att starta om och bli en annan manniska. Att komma nagonstans dar absolut ingen hade en aning om vem jag var, vad jag gjort forut och vad jag hade for drommar, vad jag ville med mitt liv. Att pa nytt bli ett oskrivet blad och i kontroll over min egen berattelse.
Vet ni vad det forsta var som jag upptackte?
Att vi ar exakt samma personer var vi an aker. Att vi kan forsoka forandra oss hur mycket vi vill, hitta pa nya historier om oss sjalva, dromma nya drommar. Till slut sitter vi anda dar, runt bordet pa nagon pub, och upprepar samma grundinsikter och sanningar som vi haft sedan vi var typ 14 (jag vet inte hur ni tanker kring det har, vi tanker sakert olika, men jag ser 14 som den alder da jag hade utvecklat nagon form av grundlaggande hjarna med grundlaggande, egna tankar. Vagen dit var mest transportstracka.). Vilket inte ar att saga att vi inte utvecklar vara asikter, skaffar nya och till och med andrar oss helt. Det gor vi ju, hela tiden. Men grunden ar anda densamma, vi ar och forblir samma manniskor. Sen kan vi resa hur langt vi vill och till stallen dit ingen kanner oss – till slut sitter vi anda dar runt ett bord pa en pub och avslojar oss sjalva.
Vet ni vad det andra var som jag upptackte, efter den forsta besvikelsen lagt sig over att en ny Karin inte ville infinna sig?
Att jag trots allt tyckte det var javligt skont. For trots alla hennes fel och tillkortakommande, sa gillar jag anda den har Karin. Hon kan garna fa folja med mig livet ut.
Sa nu reser jag mest for att hitta svar om andra. Sanningar och logner som jag kan beratta vidare och hela tiden omvardera. Det handlar i grund och botten om att vilja forsta den har varlden som vi faktiskt lever i, se den i alla dess sprakande farger och hela omojligheten som gor allt mojligt. Att aka ivag, slanga sig in i en helt ny kontext och sa forutsattningslost det bara gar stalla fragorna: Jaha, vad ar grejen har da? Hur lever ni har och hur gar det? Pa vilket satt ar vi likadana, och pa vilket satt ar vi det inte? Spelar det overhuvudtaget nagon roll? Vart kan vi motas och var gar vi i klinch? Visst hittar man en liten del av sanningen i en gudsforgaten hala som heter Gimo och ligger fem mil norr om Uppsala, men just bara en liten del. Och ju mer jag reser (och det behover verkligen inte vara till langtbortistanstallen som Bangladesh. Herregud, hela min varldsbild skulle nog revolutioneras om jag flyttade till typ Flen.), desto mer lar jag ju mig om sjalv. Jag blir inte en ny person, men genom att spegla mig i andra manniskor hittar jag nya saker hos mig sjalv att omfamna, ta tag i eller radera.
Sa jag tanker fortsatta packa min ryggsack och kopa mina Lonely Planets, packa ner livet i ryggsacken och samla pa fotografier och erfarenheter. Jag lever sa rikt som jag har rad med, for fattigdom ar ingen lek du leker for ditt hoga nojes skull, och jag har inte lanat pengar av pappa sen den dar forsta resan till Israel. Och ja, jag tror jag blir klokare, battre. Men det tar tid. Fardiga blir vi aldrig.
måndag 12 oktober 2009
I vantan pa regnet
Nu var det nästan två veckor sedan jag lämnade Sverige. Det känns väldigt avlägset. Jag befinner mig i staden Trichy som ligger i den södraste av Indiens 28 delstater, Tamil Nadu. Trichy, eller Tiruchirappalli (som jag ännu inte lärt mig uttala), är en stad på ca 850 000 invånare. Med en befolkningstäthet på 429 invånare/km² är Tamil Nadu betydligt mer tätbefolkat än de flesta andra delstater i Indien med ett snitt på 257 invånare/km² och ja, det är mycket folk här. I Tamil Nadu är det officiella språket tamil och inte hindi som i övriga Indien. De få fraser jag lärt mig på hindi från tidigare vistelser har jag ingen nytta av här.
Jag kommer precis till regnperioden. Det känns sorgligt att det inte fallit en droppe sedan jag landat. Runt 2/3 av befolkningen är jordbrukare. En stor andel av dessa är helt beroende av regn för sitt jordbruk och med andra ord för mat på bordet och för sin inkomst.
På lördag inträffar en av de största av hinduernas högtider, nämligen Diwali. Diwali ar en ljusfestival som firas till minne av guden Rama som atervande fran exil. Festivalen firas i dagarna fem och den tredje dagen ar huvuddagen. Da tands ljus, raketer och man byter gavor for att valkomna Rama hem.
Under min praktikperiod är jag på en organisation som heter Kudumbam. Jag bor i byn Odugampatti,ca 3 mil sydöst om Trichy, på Kudumbams modellgård för ekologiskt jordbruk. Hit får bönder komma och lär sig om just detta. Grundtanken är att motivera och återskapa bönders hopp om ett hållbart jordbruk samt att minimera förluster som kan leda till stora skulder. Jag kommer bl. a. jobba med är att jämföra ekologiskt jordbruk med konventionellt jordbruk från några olika aspekter. Namnet Kudumbam betyder familj och här ute känns det verkligen som vi alla är en enda stor familj....jag trivs.
Jag kommer precis till regnperioden. Det känns sorgligt att det inte fallit en droppe sedan jag landat. Runt 2/3 av befolkningen är jordbrukare. En stor andel av dessa är helt beroende av regn för sitt jordbruk och med andra ord för mat på bordet och för sin inkomst.
På lördag inträffar en av de största av hinduernas högtider, nämligen Diwali. Diwali ar en ljusfestival som firas till minne av guden Rama som atervande fran exil. Festivalen firas i dagarna fem och den tredje dagen ar huvuddagen. Da tands ljus, raketer och man byter gavor for att valkomna Rama hem.
Under min praktikperiod är jag på en organisation som heter Kudumbam. Jag bor i byn Odugampatti,ca 3 mil sydöst om Trichy, på Kudumbams modellgård för ekologiskt jordbruk. Hit får bönder komma och lär sig om just detta. Grundtanken är att motivera och återskapa bönders hopp om ett hållbart jordbruk samt att minimera förluster som kan leda till stora skulder. Jag kommer bl. a. jobba med är att jämföra ekologiskt jordbruk med konventionellt jordbruk från några olika aspekter. Namnet Kudumbam betyder familj och här ute känns det verkligen som vi alla är en enda stor familj....jag trivs.
tisdag 6 oktober 2009
Är kärnvapen enda vägen till makt?
I Indien är kärnvapenfrågan het för tillfället. Det viktigaste av de fem så kallade Pokhran-II testerna 1998 sägs ha varit ett misslyckande, något som regeringen har mörklagt fram tills nu. Istället har de hävdat framgång och hyllat Indien som en stormakt tack vare dess välutvecklade förmåga att döda hundratusentals personer och spränga städer i småbitar. Men sedan en tidigare forskare inom försvaret, K. Santhanam, avslöjade att en av provmissilerna inte detonerade som den skulle är landets position som modern kärnvapenmakt ifrågasatt. Det som är sorgligt är att de allra flesta här ser det som något negativt. The New India Express ledarskribent Aditya Sinha skrev lördagen 19/9 att de ända som blir inbjudna till världens främsta förhandlingsbord är länder med kärnvapen, och en blick på de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd ger honom vatten på sin kvarn.
Den realpolitiske syn som bland annat Dick Cheney och Donald Rumsfeldt har förespråkat har vunnit mark i stora delar av världen. Det är en politik som är självuppfyllande – om världens enda supermakt hävdar att all internationell politik handlar om nationernas maktkamp, och därmed deras militära styrka, kommer många regeringar se sig tvingade att följa supermaktens strategier för att inte låta sig domineras. Maktkampen sätter igång en kapprustningsspiral a la kalla kriget och den som inte går i täten får finna sig i att titta på när andra spänner sina muskler och sätter världens dagordning. Aditya Sinha hävdar till och med att Indien ger upp delar av sin självständighet utan sina kärnvapen.
Nu när USA vill lyfta fram the Comprensive Test Ban Treaty, för att förhindra framtida provsprängningar, tvekar Indien att skriva på. Om inte de fem kärnvapenmakterna förbinder sig att eliminera sina kärnvapen ska inte Indien ge upp sin möjlighet att visa att de vill leka med de stora barnen. Det är sorgligt att världens ledare inte har kommit längre. Att vi som civilisation argumenterar som treåringar i sandlådan när det gäller våra sociala relationer på global nivå. Det är ingen indier som förespråkar kärnvapen som kan säga vad de egentligen behövs för. Det är ingen diskussion om när de ska användas, de ses endast som ett medel för att må makt inom andra arenor.
Ghandhis läror om förändring genom ahimsa, icke-våld, verkar vara ett minne blott. Jag tror att det går att påverka utan blodspillan, men om all världens makt ges till testosteronfyllda ledare som hävdar att de är bäst för att de är starkast – så har mänskligheten bara sig själv att skylla när den gräver sin egen undergång.
Den realpolitiske syn som bland annat Dick Cheney och Donald Rumsfeldt har förespråkat har vunnit mark i stora delar av världen. Det är en politik som är självuppfyllande – om världens enda supermakt hävdar att all internationell politik handlar om nationernas maktkamp, och därmed deras militära styrka, kommer många regeringar se sig tvingade att följa supermaktens strategier för att inte låta sig domineras. Maktkampen sätter igång en kapprustningsspiral a la kalla kriget och den som inte går i täten får finna sig i att titta på när andra spänner sina muskler och sätter världens dagordning. Aditya Sinha hävdar till och med att Indien ger upp delar av sin självständighet utan sina kärnvapen.
Nu när USA vill lyfta fram the Comprensive Test Ban Treaty, för att förhindra framtida provsprängningar, tvekar Indien att skriva på. Om inte de fem kärnvapenmakterna förbinder sig att eliminera sina kärnvapen ska inte Indien ge upp sin möjlighet att visa att de vill leka med de stora barnen. Det är sorgligt att världens ledare inte har kommit längre. Att vi som civilisation argumenterar som treåringar i sandlådan när det gäller våra sociala relationer på global nivå. Det är ingen indier som förespråkar kärnvapen som kan säga vad de egentligen behövs för. Det är ingen diskussion om när de ska användas, de ses endast som ett medel för att må makt inom andra arenor.
Ghandhis läror om förändring genom ahimsa, icke-våld, verkar vara ett minne blott. Jag tror att det går att påverka utan blodspillan, men om all världens makt ges till testosteronfyllda ledare som hävdar att de är bäst för att de är starkast – så har mänskligheten bara sig själv att skylla när den gräver sin egen undergång.
onsdag 30 september 2009
Att förgås utan att veta om det.
Så har jag då äntligen fått göra mina första dagar på Barcik, den bangladeshiska organisation som jag genom Svalorna ska göra praktik på i fyra månader. Barcik arbetar med frågor som rör hållbar utveckling, kopplat till ursprungsbefolkningar och dess kunskap, och det projektet jag ska jobba med handlar om klimatförändringarna och hur de påverkar ursprungsbefolkningar i olika delar av Bangladesh.
Vi landade i Dhaka för nästan exakt två veckor sedan, och kom nästan rakt in i två religiösa högtider. Först firades Ramadans avslut och sedan hinduiska Durga Puja. En tid för acklimatisering i staden; en tid för att gå vilse, hitta rätt och gå vilse igen; en tid för praktiska bestyr och privata utsvävningar; men också en tid för längtan att komma igång, att få börja med det som jag är här för att göra.
Det känns som om jag inte kunnat komma i en lämpligare tid. För någon vecka sedan kom Världsbanken med sin årliga World Development Report, som detta år handlar om klimatet kopplat till utveckling. Där konstateras, bland mycket annat, Att Bangladesh är ett av de länder som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarna. Läget är inte lika prekärt som för exempelvis Maldiverna - i ett så kallat Business as Usual-scenario (vilket betyder att vi inte förändrar vårt beteende alls och utsläppen av växthusgaser fortsätter att stiga), så finns inte Maldiverna om hundra år. Och det är ju inte jättebra nyheter för de personer som bor där. Speciellt som de, i likhet med Bangladesh, bidrar väldigt lite till de globala utsläppen. Bangladesh kommer att finnas kvar, men så mycket som 18 procent av landytan kommer att försvinna vid en havsnivåökning på 1 meter. Lägg in i ekvationen att Bangladesh är en fjärdedel av Sverige till ytan, att man har en befolkning på mellan 140 och 160 miljoner och en befolkningsökning på 3,4-3,5 procent, och det är ett rätt alarmerande framtidsscenario.
---
Nästa vecka ska jag så får göra min första resa ut i fält med Barcik, till Rajshahi i Norra Bangladesh, där vi ska prata med människor om och i så fall hur de märker av förändringar i klimatet, och vad de gör för att anpassa sig till dessa nya livsvillkor. I en nyligen publicerad skrift, som Barcik tagit fram med stöd av brittiska Oxfam, Climate Change - Impacts & Adaptation Strategies of Indigenous Communities in Bangladesh framkommer att man på flera platser i Bangladesh märkt av att vädret och naturen förändrats på senare år. Det har blivit varmare eller kallar, fler översvämningar eller översvämningar på tider när det inte ska vara några, växter och grönsaker har försvunnit eller går inte längre att odla. Men förutom den praktiska kunskapen och känslan av att saker har förändrats, är det väldigt få i dessa byar som överhuvudtaget hört begreppet klimatförändringar eller vet om att dessa leder till negativa konsekvenser för dem. Att det faktiskt finns något globalt som påverkar hur det ser ut hos dem lokalt.
Så kan också en orättvis värld se ut.
Världsbankens WDP Development and Climate Change, summering och hel rapport, hittar du här.
Vi landade i Dhaka för nästan exakt två veckor sedan, och kom nästan rakt in i två religiösa högtider. Först firades Ramadans avslut och sedan hinduiska Durga Puja. En tid för acklimatisering i staden; en tid för att gå vilse, hitta rätt och gå vilse igen; en tid för praktiska bestyr och privata utsvävningar; men också en tid för längtan att komma igång, att få börja med det som jag är här för att göra.
Det känns som om jag inte kunnat komma i en lämpligare tid. För någon vecka sedan kom Världsbanken med sin årliga World Development Report, som detta år handlar om klimatet kopplat till utveckling. Där konstateras, bland mycket annat, Att Bangladesh är ett av de länder som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarna. Läget är inte lika prekärt som för exempelvis Maldiverna - i ett så kallat Business as Usual-scenario (vilket betyder att vi inte förändrar vårt beteende alls och utsläppen av växthusgaser fortsätter att stiga), så finns inte Maldiverna om hundra år. Och det är ju inte jättebra nyheter för de personer som bor där. Speciellt som de, i likhet med Bangladesh, bidrar väldigt lite till de globala utsläppen. Bangladesh kommer att finnas kvar, men så mycket som 18 procent av landytan kommer att försvinna vid en havsnivåökning på 1 meter. Lägg in i ekvationen att Bangladesh är en fjärdedel av Sverige till ytan, att man har en befolkning på mellan 140 och 160 miljoner och en befolkningsökning på 3,4-3,5 procent, och det är ett rätt alarmerande framtidsscenario.
---
Nästa vecka ska jag så får göra min första resa ut i fält med Barcik, till Rajshahi i Norra Bangladesh, där vi ska prata med människor om och i så fall hur de märker av förändringar i klimatet, och vad de gör för att anpassa sig till dessa nya livsvillkor. I en nyligen publicerad skrift, som Barcik tagit fram med stöd av brittiska Oxfam, Climate Change - Impacts & Adaptation Strategies of Indigenous Communities in Bangladesh framkommer att man på flera platser i Bangladesh märkt av att vädret och naturen förändrats på senare år. Det har blivit varmare eller kallar, fler översvämningar eller översvämningar på tider när det inte ska vara några, växter och grönsaker har försvunnit eller går inte längre att odla. Men förutom den praktiska kunskapen och känslan av att saker har förändrats, är det väldigt få i dessa byar som överhuvudtaget hört begreppet klimatförändringar eller vet om att dessa leder till negativa konsekvenser för dem. Att det faktiskt finns något globalt som påverkar hur det ser ut hos dem lokalt.
Så kan också en orättvis värld se ut.
Världsbankens WDP Development and Climate Change, summering och hel rapport, hittar du här.
torsdag 24 september 2009
Utbölingen i Keeranur
Hemma får jag ibland höra att jag är lik Robert Plant, eller Tomas Dileva. Detta tas ömsom som en komplimang, ömsom som en förolämpning. Helt beroende på vilket humör jag är på. I Indien höll sig Y, som jobbar här på kontoret, tio minuter innan han kommenterade att jag såg ut som Vasco da Gama. Det koloniala arvet har satt sina spår.
Den första, norrgående, monsunen kom sent till Tamil Nadu i år. Den var väntad i augusti, men torkan tog slut först dagen innan jag landade i Chennai den 15 september. Sedan jag kom hit har de kraftiga åskstormarna dragit in de flesta kvällar. Runt åtta-niotiden, när temperaturerna har lagt sig, brukar regnet börjar falla, och kortare strömavbrott är snarare regel än undantag. Keeranur blir becksvart förutom lamporna på några enstaka motorcyklar som trotsar regnet. På morgonen täcker vattenpölarna halva vägarna och det gäller att placera sina fötter rätt där jag trängs med – förutom cyklar, motorcyklar och bilar, även hundar, kor och getter, samtidigt som ett tiotal fnittrande skolungdomar står bredvid vinkar. Trots att det är en liten stad med cirka sextusen invånare är det konstant liv och rörelse. Som utomstående är det inte lätt att tro att det finns några trafikregler, det verkar mer vara att tuta när det behövs, men Velan, Velichams grundare, informerade mig idag om att man ska gå på vänster sida. Och med tanke på att jag ännu inte har sett någon blivit överkörd så börjar jag misstänka att det finns en dold ordning i kaoset – förhoppningsvis upptäcker jag den så småningom.
På mornarna väcks jag av böneutropen från Minareten, det finns en viss muslimsk befolkning här, även om det är dominerande hindu. Frukosten brukar innebära antingen dosa eller idli. Dosa är en stor tunn rispannkaka, medan idlis är små risplättar. Dessa äts med händerna (eller snarare med högerhanden) tillsammans med sambar (grönsakscurry) och chutney (gjord av kokosnöt) som servitören generöst slevar upp på bananbladet som utgör tallriken. Det har gått förvånansvärt snabbt att bli bekväm att äta med handen trots att det är söliga grytor som serveras. Det gäller även att hålla schakt i vänsterhanden, det är den som används vid toalettbesöken och ska inte blandas ner i maten.
Jag är den enda vita personen i byn, och mitt utseende skänker mycket glädje till barnen som leker utanför kontoret. De missar inte ett tillfälle att säga ”hi”, skaka min hand och fråga ”How do you do?” och ”What’s your name?” När de sedan gått igenom de fraser de kan på engelska så börjar de om från början igen – och de vill gärna skaka hand så många gånger som möjligt. Undrar hur länge jag kommer få äran att ha den uppvaktningen, för några dagar fick jag till och med skriva autografer. Undrar om de verkligen tror jag är Vasco da Gama…
Den första, norrgående, monsunen kom sent till Tamil Nadu i år. Den var väntad i augusti, men torkan tog slut först dagen innan jag landade i Chennai den 15 september. Sedan jag kom hit har de kraftiga åskstormarna dragit in de flesta kvällar. Runt åtta-niotiden, när temperaturerna har lagt sig, brukar regnet börjar falla, och kortare strömavbrott är snarare regel än undantag. Keeranur blir becksvart förutom lamporna på några enstaka motorcyklar som trotsar regnet. På morgonen täcker vattenpölarna halva vägarna och det gäller att placera sina fötter rätt där jag trängs med – förutom cyklar, motorcyklar och bilar, även hundar, kor och getter, samtidigt som ett tiotal fnittrande skolungdomar står bredvid vinkar. Trots att det är en liten stad med cirka sextusen invånare är det konstant liv och rörelse. Som utomstående är det inte lätt att tro att det finns några trafikregler, det verkar mer vara att tuta när det behövs, men Velan, Velichams grundare, informerade mig idag om att man ska gå på vänster sida. Och med tanke på att jag ännu inte har sett någon blivit överkörd så börjar jag misstänka att det finns en dold ordning i kaoset – förhoppningsvis upptäcker jag den så småningom.
På mornarna väcks jag av böneutropen från Minareten, det finns en viss muslimsk befolkning här, även om det är dominerande hindu. Frukosten brukar innebära antingen dosa eller idli. Dosa är en stor tunn rispannkaka, medan idlis är små risplättar. Dessa äts med händerna (eller snarare med högerhanden) tillsammans med sambar (grönsakscurry) och chutney (gjord av kokosnöt) som servitören generöst slevar upp på bananbladet som utgör tallriken. Det har gått förvånansvärt snabbt att bli bekväm att äta med handen trots att det är söliga grytor som serveras. Det gäller även att hålla schakt i vänsterhanden, det är den som används vid toalettbesöken och ska inte blandas ner i maten.
Jag är den enda vita personen i byn, och mitt utseende skänker mycket glädje till barnen som leker utanför kontoret. De missar inte ett tillfälle att säga ”hi”, skaka min hand och fråga ”How do you do?” och ”What’s your name?” När de sedan gått igenom de fraser de kan på engelska så börjar de om från början igen – och de vill gärna skaka hand så många gånger som möjligt. Undrar hur länge jag kommer få äran att ha den uppvaktningen, för några dagar fick jag till och med skriva autografer. Undrar om de verkligen tror jag är Vasco da Gama…
torsdag 17 september 2009
Presentation forts.
Nedan följer en presentation av Svalornas två praktikanter i Indien.
Sandra:
Jag har en magisterexamen i biologi från Stockholms Universitet där jag inriktat mig på ekologi och naturresurshållning med en specialisering på tropiska områden. Fältarbetet som ligger till grund för min magisteruppsats utfördes på södra Madagaskar. Där studerade jag honungslundar och ekosystemtjänsters betydelse för den lokala befolkningen. Jag har tidigare jobbat på Skogsstyrelsen som skogskonsulent och senast på Länsstyrelsen. Där jobbade jag med att skriva skötselplaner för naturreservat. Jag har varit i Indien fem gånger tidigare och ser mycket fram emot att åka ner dit och jobba som praktikant för Svalorna.
Mvh Sandra
Kjell:
Hej!
Fyra månader i Indien väntar mig som praktikant för Svalorna Indien Bangladesh. En utmaning som kommer att betyda mycket för min personliga utveckling och jag ser fram emot att kunna bidra till Svalornas arbete. Ända sedan jag reste i Indien under våren 2004 har jag velat ge något tillbaka och få chansen att komma under ytan på detta fantastiska land.
Jag kommer att var placerad hos Velicham, Svalornas partnerorganisationer i Keeranur, Tamil Nadu. Velicham arbetar mycket med daliters (kastlösas) rättigheter och ekologisk jordbruk. Tanken är att jag ska rapportera hem till Sverige om deras arbete i form av artiklar och en kontinuerligt uppdaterad (och förhoppningsvis välläst) blogg, för att hjälpa till att sprida information om Nord-Sydfrågor i Sverige. Efter att jag och de andra praktikanterna kommit hem ska vi ge oss ut på en informationsturné för att väcka intresset kring dessa frågor.
Jag är ursprungligen från Göteborg men har flyttat runt mycket de senaste åren. Jag har en magisterexamen i statsvetenskap från Umeå universitet (som även inkluderar studier på universiteten i Göteborg och i Newcastle-upon-Tyne i Storbritannien). Denna kompletterade jag i år med en magisterexamen i journalistik från Uppsala universitet. Dessutom har jag bott ett år på Nya Zeeland där jag pluggade statsvetenskap och litteratur.
Under studieåren har jag extraknäckt där det finns möjlighet, vilket har inneburit allt från popcornförsäljning till brevbärare och personlig assistans. Under sommaren 2009 har jag frilansat som journalist och skrivit för bland andra Stockholms Fria Tidning, Offside och Fokus.
Men nu är det Indien och Svalorna som gäller och det är med tillförsikt jag ser fram emot uppgiften.
Mvh Kjell.
Sandra:
Jag har en magisterexamen i biologi från Stockholms Universitet där jag inriktat mig på ekologi och naturresurshållning med en specialisering på tropiska områden. Fältarbetet som ligger till grund för min magisteruppsats utfördes på södra Madagaskar. Där studerade jag honungslundar och ekosystemtjänsters betydelse för den lokala befolkningen. Jag har tidigare jobbat på Skogsstyrelsen som skogskonsulent och senast på Länsstyrelsen. Där jobbade jag med att skriva skötselplaner för naturreservat. Jag har varit i Indien fem gånger tidigare och ser mycket fram emot att åka ner dit och jobba som praktikant för Svalorna.
Mvh Sandra
Kjell:
Hej!
Fyra månader i Indien väntar mig som praktikant för Svalorna Indien Bangladesh. En utmaning som kommer att betyda mycket för min personliga utveckling och jag ser fram emot att kunna bidra till Svalornas arbete. Ända sedan jag reste i Indien under våren 2004 har jag velat ge något tillbaka och få chansen att komma under ytan på detta fantastiska land.
Jag kommer att var placerad hos Velicham, Svalornas partnerorganisationer i Keeranur, Tamil Nadu. Velicham arbetar mycket med daliters (kastlösas) rättigheter och ekologisk jordbruk. Tanken är att jag ska rapportera hem till Sverige om deras arbete i form av artiklar och en kontinuerligt uppdaterad (och förhoppningsvis välläst) blogg, för att hjälpa till att sprida information om Nord-Sydfrågor i Sverige. Efter att jag och de andra praktikanterna kommit hem ska vi ge oss ut på en informationsturné för att väcka intresset kring dessa frågor.
Jag är ursprungligen från Göteborg men har flyttat runt mycket de senaste åren. Jag har en magisterexamen i statsvetenskap från Umeå universitet (som även inkluderar studier på universiteten i Göteborg och i Newcastle-upon-Tyne i Storbritannien). Denna kompletterade jag i år med en magisterexamen i journalistik från Uppsala universitet. Dessutom har jag bott ett år på Nya Zeeland där jag pluggade statsvetenskap och litteratur.
Under studieåren har jag extraknäckt där det finns möjlighet, vilket har inneburit allt från popcornförsäljning till brevbärare och personlig assistans. Under sommaren 2009 har jag frilansat som journalist och skrivit för bland andra Stockholms Fria Tidning, Offside och Fokus.
Men nu är det Indien och Svalorna som gäller och det är med tillförsikt jag ser fram emot uppgiften.
Mvh Kjell.
onsdag 16 september 2009
Presentation
Svalorna Indien Bangladesh har precis skickat ut fyra utlandspraktikanter till olika organisationer vi samarbetar med. Kjell och Sandra är i Indien och mer information om dem och deras arbete kommer snart. Nedan presenteras Karin och Kristoffer som praktiserar i Bangladesh. De beskriver själva sin bakgrund och vad de kommer att arbeta med.
Kristoffer:
Hej!
Jag heter Kristoffer Eriksson och är en av praktikanterna hos Svalorna Indien Bangladesh. Under de senaste sju åren har jag studerat vid Stockholms och Lunds universitet, där det bland annat blivit studier inom ämnena kulturgeografi, ekonomisk historia, sociologi och etnologi. I våras avslutade jag mina studier genom att först göra en MFS (Minor Field Studie) i Bangladesh som sedan blev en masterexamen i Human Geography från den internationella masterutbildningen Development studies vid Lunds universitet. Nu under hösten och vintern har jag fått möjligheten att i 4 månader åka till Noakhali i Bangladesh, detta som praktikant genom Svalorna Indien Bangladesh och göra min praktik hos REMOLD (Resource Mobilization for Development). REMOLD är en lokal bangladeshisk NGO som arbetar för kvinnors och fattiga människors rättigheter i distriktet Noakhali sydöst om Dhaka. En av organisationens övergripande mål är att reducera all form av förtryck mot kvinnor både på landbygden och i staden. En stor del av verksamheten är inriktad på att organisera kvinnogrupper där deltagarna tillsammans fattar egna beslut.
Mitt val av utbildning har styrts av mitt intresse för utvecklings- och jämställdhetsfrågor på det samhälleliga och den individuella nivån. Jag ser jämställdhetsfrågor som en mycket viktig grund för individers och samhällens möjlighet att kunna utvecklas. Jag tror att olika former av segregering, diskriminering och våld hindrar individer att påverka sin livssituation och samhället att utvecklas mer rättvist och demokratiskt. Därför ska det bli jätteintressant att få åka ner som praktikant för Svalorna Indien Bangladesh och göra min praktik hos REMOLD.
Mvh / Kristoffer
Karin:
Kristoffer:
Hej!
Jag heter Kristoffer Eriksson och är en av praktikanterna hos Svalorna Indien Bangladesh. Under de senaste sju åren har jag studerat vid Stockholms och Lunds universitet, där det bland annat blivit studier inom ämnena kulturgeografi, ekonomisk historia, sociologi och etnologi. I våras avslutade jag mina studier genom att först göra en MFS (Minor Field Studie) i Bangladesh som sedan blev en masterexamen i Human Geography från den internationella masterutbildningen Development studies vid Lunds universitet. Nu under hösten och vintern har jag fått möjligheten att i 4 månader åka till Noakhali i Bangladesh, detta som praktikant genom Svalorna Indien Bangladesh och göra min praktik hos REMOLD (Resource Mobilization for Development). REMOLD är en lokal bangladeshisk NGO som arbetar för kvinnors och fattiga människors rättigheter i distriktet Noakhali sydöst om Dhaka. En av organisationens övergripande mål är att reducera all form av förtryck mot kvinnor både på landbygden och i staden. En stor del av verksamheten är inriktad på att organisera kvinnogrupper där deltagarna tillsammans fattar egna beslut.
Mitt val av utbildning har styrts av mitt intresse för utvecklings- och jämställdhetsfrågor på det samhälleliga och den individuella nivån. Jag ser jämställdhetsfrågor som en mycket viktig grund för individers och samhällens möjlighet att kunna utvecklas. Jag tror att olika former av segregering, diskriminering och våld hindrar individer att påverka sin livssituation och samhället att utvecklas mer rättvist och demokratiskt. Därför ska det bli jätteintressant att få åka ner som praktikant för Svalorna Indien Bangladesh och göra min praktik hos REMOLD.
Mvh / Kristoffer
Karin:
Jag heter Karin och har fått möjlighet att åka till Bangladesh med Svalorna, och ska vara på en organisation som heter Barcik. Barcik arbetar med frågor som rör miljö och utveckling, och jobbar för att lokala människors och ursprungsbefolkningens kunskaper ska tas till vara på ett bättre sätt inom samhället och utbildningssystemet. De jobbar med en rad olika projekt; det projekt som jag ska jobba med handlar om klimatförändringarna och hur människorna på landsbygden märker av och anpassar sig till klimatförändringarna.
Jag är 28 år gammal och har läst Statskunskap och Utvecklingsstudier vid Uppsala Universitet. Tidigare har jag jobbat inom en organisation som heter Föreningen Norden, och med ett klimatprojekt där. Jag har alltid gillat att resa, och har tidigare varit i Indien, bland annat. När jag slutade mina studier i juni ville jag verkligen jobba med utvecklingsfrågor och helst av allt ville jag iväg någonstans, och jag blev därför väldigt glad när jag såg att Svalorna sökte utlandspraktikanter. Jag har aldrig varit i Bangladesh så jag ser jättemycket fram emot att dels få sätta mig in i ett för mig nytt lands kultur och samhälle, dels att få jobba med en bangladeshisk organisation.
Ni kan läsa mer om Barcik här: http://www.barcik-bd.org/
Mvh/Karin
Jag är 28 år gammal och har läst Statskunskap och Utvecklingsstudier vid Uppsala Universitet. Tidigare har jag jobbat inom en organisation som heter Föreningen Norden, och med ett klimatprojekt där. Jag har alltid gillat att resa, och har tidigare varit i Indien, bland annat. När jag slutade mina studier i juni ville jag verkligen jobba med utvecklingsfrågor och helst av allt ville jag iväg någonstans, och jag blev därför väldigt glad när jag såg att Svalorna sökte utlandspraktikanter. Jag har aldrig varit i Bangladesh så jag ser jättemycket fram emot att dels få sätta mig in i ett för mig nytt lands kultur och samhälle, dels att få jobba med en bangladeshisk organisation.
Ni kan läsa mer om Barcik här: http://www.barcik-bd.org/
Mvh/Karin
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
