Kollektiv odling en väg tillbaka för änkorna

Klockan är åtta på morgonen i byn Kottrapatti. En oxe ligger och vilar i skuggan av det stora lövträdet som markerar ingången till det lilla samhället. 20 meter därifrån har någon hängt upp dagens tvätt som i den starka solen bleks i samma takt som den torkar. Snart får oxen sällskap av en grupp kvinnor i varierande åldrar som samlas i skuggan och börjar småprata. Många har småbarn med sig, vissa som verkar mer roade en andra när kvinnorna slår sig ner i en cirkel och blir mer formaliserade.

Det är möte för Pusumai Widows Group. Den gemensamma nämnaren för de kvinnor som samlas i skuggan av trädet är att de har förlorat sina män. De flesta har dött genom sjukdom eller olyckor, medan andra dragit iväg och bildat familj någon annanstans – och lämnat både fru och barn till sitt öde. Ensamstående i Indien hamnar genast i utanförskap. Det är inga män som vill ha en kvinna som redan har varit gift, i stället blir de tvingade att ta hand om familjen på sina ytterst magra inkomster. Många av kvinnorna i gruppen arbetar i en närliggande kvarn där de får 90 rupies för nio timmars arbete. Det motsvarar ungefär 13 svenska kronor, som inte bara ska försörja dem själva utan även de barn som fortfarande bor hemma. Om det är döttrar måste dessutom en dowry, giftermålsgåva, betalas när de gifter sig och flyttar hemifrån.

– Jag hade två acres mark som jag var tvungen att sälja för att betala min första dotters dowry. Den bestod av guldsmycken samt 40 000 rupies, säger Saratham som är ordförande i gruppen.
Hon förlorade sin man för femton år sedan, och blev kvarlämnad med två döttrar och en son. När den andra dottern ska giftas bort krävs ytterligare en stor kapitalinsats.

Jagadambal blev ensam med fem döttrar när hennes man dog för tio år sedan. Hon berättar att utan far fick hennes döttrar stå ut med mycket när de växte upp.
– När de gick för att arbeta brukade männen reta dem och förödmjuka dem med smeknamn. Alla tittade hela tiden. Nu är jag mycket glad att vara med i den här gruppen, jag känner mig accepterad igen, säger Jagadambal.

Pusumai betyder grön, och genom att gå med i gruppen har kvinnorna fått chans att odla ekologiskt på mark som Velicham hyr och lånar ut till kvinnorna. De sköter marken kollektivt, och skörden fördelas lika mellan alla medlemmar. Velicham mobiliserade gruppen 2006, och i fjol var första gången de hade chansen att odla kollektivt. Resultatet blev lyckat. En stor skörd av bland annat linser och jordnötter fick kvinnorna att bli så entusiastiska att de tog initiativet i år och åkte in till Velichams kontor i Keeranur med en lista på vad de behövde för att kunna odla igen.
– Innan den här gruppen startade hade vi inget självförtroende. Nu har vi lärt att agera kollektivt, säger Sellammal som ansvarar för det kollektiva jordbruket.

I år har de bytt ut en del av sädesslagen, istället för jordnötter odlas ”finger millets” och ”country beans”, traditionella grödor som ingen har odlat på tio-tolv år men som behöver mindre vatten och är mer resistenta mot torka. Något som behövdes i år. Monsunen kom sent och än så länge har regnet varit sparsamt i de här trakterna – om det inte regnar inom 15-30 dagar kommer skörden vara förlorad.

Den här morgonen är det även dags att samla in pengar till den kollektiva fonden. Gruppens medlemmar 15 medlemmar sparar 25 rupies i månaden på ett gemensamt bankkonto som de sedan kan låna ur när de behöver kapital. Varje medlem betalar dessutom in 2 rupies till en kassa för gemensamma inköp. De har använt pengarna till utsäde, och de kan även tänka sig investeringar för att irregera landet om skörden dör på grund av torkan. Den kollektiva egendomen ger ett ömsesidigt ansvar som alla respekterar. Sedan gruppen startade har ingen av kvinnorna gått ur.
– Vi skulle inte ha någonstans att ta vägen. Om någon lämnade gruppen är det utanförskap som änka som gäller igen, säger de gemensamt.