Vem skiner Indien på?

Monsunmolnen ligger tunga över staden och vattnet sipprar genom bussfönstret. En plötslig känsla av London infinner sig. Efter en bussresa som började på översvämmade gator i Trichy och blev några timmar försenad på grund av en punktering har jag rullat in i Bangalore, eller Bengaluru, som det numera heter. Juvelen i det nya ”Shining India!”

Jag tvivlar på att det är den läckande bussen som får mig att tänka på London. Men kanske är det att det tar en evighet att åka emellan all bebyggelse till busstationen, att trafiken är en mardröm och att regnet färgar hela staden grå – samtidigt som det finns trafikljus och övergångsställen, och motorcyklisterna använder hjälm.

Kanske är det att det finns papperskorgar – eller är det att det finns papperskorgar med McDonalds-M tryckta tvärsöver – medan Reebok och Lacoste affärer lyser upp gatorna genom skyltfönstren? Eller är det bussarna med digitala skyltar med engelsk text och rickshawerna med taxametrar? Kan det vara att tjejerna går i jeans och tighta toppar, att de sitter på motorcyklar och dricker i barerna? Eller helt enkelt att det finns dryckeshål som verkar vara värda att gå till – till skillnad från byarnas statliga, skabbiga vinaffärer dit männen går för att supa sig redlösa på billig rom och göra av med familjens besparingar. Bengaluru känns västerländsk, eller borde jag säga utvecklad? Är det hit hela Indien vill komma?

Jag har åtta timmar på mig att upptäcka staden. Jag dumpar väskan i garderoben på stationen och beger mig mot Citymarket, den stora inomhusmarknaden. Det tar bara ett par hundra meter innan någon trycker en flyer för indisk take-away och gratis hemkörning i handen på mig – ännu en gång känns det som jag är i England.

Efter att ha passerat ett par hindutempel där besökarna stannar till några sekunder för en snabb bön, befinner jag mig snart i de muslimska kvarteren. De flesta männen går klädda i helvitt från topp till tå och medan ganska många kvinnor är dolda bakom sina burkor. Jag velar bort mig på vägen och hamnar i lagerkvarteren på baksidan marknaden där meterhöga fruktpyramider väntar på att bli upplockade av allehanda fruktförsäljare. Kokosnötter, apelsiner, äpplen, bananer och ananaser kantar gatorna.

– Sir, vill du ta ett foto?

Eftersom kameran är nedpackad i väskan blir jag lite förvånad över frågan som kommer från två fnittrande män som håller hand. Att män som de här kelar som tecken på sin vänskap är vanligt över hela Indien, men här i moderna Bengaluru har jag till och med sett tjejer och killar våga kela med varandra. I Keeranur är närkontakt tabu även bröllopsfotona. Jag gräver fram kameran och knäpper ett par bilder, och de blir så nöjda att de ger mig ett par små frukter som ser ut som något av en blandning mellan en kiwi och en potatis. Tror de kallade de små goda, små söta rackarna satsumas.

Inne på marknaden är det ett konstant förhandlande och utbyte av varor och kapital. Kryddor, blommor, ris och bananblad – allt ska vägas och förpackas innan kunden för det mesta går där ifrån med enorma paket som de utan bekymmer balanserar på huvudet. Moderna Indien känns långt borta.

Jag köper ett par bananer i lika stora som dem vi får i Sverige. Vet inte vad det beror på, men detta är första gången jag ser färska bananer som är lika stora och gula som de som ligger i Europas mataffärer – normalt är de små och grönaktiga här på subkontinenten. Är Bengalurus bananer också utvecklade – eller besprutade? Marknaden börjar kännas påträngande och jag vinkar ner en rickshaw – i jakt på en ny roman och litteratur om daliter (kastlösa) beger jag mig till stans största bokaffär. Jag inser hur lurad jag brukar bli som utlänning när min första resa med taxameter slutar på 30 rupies – i andra städer skulle det vara närmare 100 rupies. Bokaffären ger intrycket av att vara välsorterad, jag lokaliserar snart Rohinton Mistry’s A Fine Balance som en vän rekommenderat, men när det gäller dalitlitteratur tar det stop. Trots en stor faktasektion hittar jag bara en bok. I informationen vet kassörskan först inte vad jag pratar om när jag säger daliter, och sedan kommer en föreståndare och säger att de inte har någonting. Han verkar förneka att de ens har den boken jag har hittat.

Nu önskar jag att jag kunde säga att jag gick därifrån i protest mot att bokaffären förnekade existensen av den femtedel av Indiens befolkning som är födda till diskriminering genom kastsystemet. Men det kan jag inte, jag var alldeles för lockad av att dricka en kopp svart kaffe och äta en bit kladdkaka i bokaffärens franchisecafé som spelade Eminem. Den typen av kafé jag inte skulle gå till hemma men som efter två månader i Keeranur kändes något som befrielse. Möjligheten att i lugn och ro få fundera med en bok gjorde att jag kastade bort mina principer och slog mig ner med mitt kaffe i det nya ”Shining India” – ett Indien som daliterna i det här fallet inte verkar vara välkomna till.