The ground beneath her feet.

Mycket skiljer oss manniskor at, vare sig om vi kommer fran samma eller olika lander. Vi forvantar oss olika saker av livet, har olika bakgrund och perspektiv. Men det finns ocksa vissa saker som forenar oss, och ofta tanker jag att de sakerna ar fler an vad som skiljer oss at, aven om vi lever i en tid och en varld besatt av att poangtera skillnader. Men om vi ska halla oss till det fundamentala, sa tror jag att det ar sakert att saga att de flesta av oss forvantar sig att marken under vara fotter inte ska ramna. Och nu pratar jag bokstavligt, inte bildigt. Vi forvantar oss att marken vi bor pa, gar pa, lever pa, fortsatt ska vara dar imorgon, om ett ar, for nasta generation.

Sa inte i Manikgong.

En bit utanfor denna stad finns vidstrackta sa kallade char lands och mark som ar uppbyggd pa sand och grus, och som Padma sakta men sakert haller pa att ata sig igenom. Jorderosion ar ett enormt stort problem har, och under var vandring pa ena sidan floden moter vi en aldre kvinna som under sin livstid flyttat fem ganger, for att marken hon bodde pa raserat och forsvunnit. Och med marken hus, alla agodelar. Fem ganger i sitt liv har hon fatt borjat om fran borjan, bygga upp nagot som sedan forsvunnit, igen och igen. Hon pratar med oss lange, hon ser trott men talmodig ut. Hon verkar inte beklaga sig, mest bara konstatera hur situationen ser ut.

Vi aker vidare till andra sidan floden och pratar dar med nagra bonder. De visar sprickor i jorden langs flodkanten, och berattar att har har det inte skett nagra erosioner de senaste 15 aren, men att det har borjat i ar igen. Medan vi star dar och tittar ner pa mark som nu ligger halvvags mellan kanten och vattnet, sa borjar plotsligt denna landmassa langsamt, langsamt glida ner i vattnet. Folk narmar sig kanten, for att sedan backa igen, och plotsligt tar floden i med all kraft och sveper med sig de lagt liggande jordmassorna i ett enda nafs. Sedan bara vatten, och marken som var dar nyss ar borta.