Morgonfiske i Varkala

Varje morgon, eller rättare sagt varje natt, åker fiskarna i Varkala ut på havet för att fiska. Det hela är ett underbart vackert skådespel. När mörkret läggar sig över havet tar fiskarna sina små öppna träbåtar och beger sig ut på havet. En efter en lämnar de sandstränderna. När sedan natten har lagt sitt täcke över havet tänder fiskarna små lampor på båtarna. De flera hundratals båtarna bildar så långt ögat kan nå ett pärlband av små eldar med sina lampor längs med hela den natt täckta Varkala kusten. Det är helt underbart vackert att titta på. Under hela natten ligger de ute på havet och guppar som små eldflugor i vinden. När sedan morgonen kommer, innan solen reser sig ur havet som ett glödande klot, styr båtarna tillbaka till de vita sandstränderna. På stränderna börjar morgonens nästa arbete. Under natten har varje fiskelag lagt ut stora nätt från stranderna, över 500 meter rakt ut i havet. Längs med hela kusten bildas två dragkamps lag kring varje nät. Nätet dras in till stranden med handkraft. Denna dragkampen pågår i över en timme medan solen reser sig ur havet. När dragkamps fångsten är uppbärgad på stranden. Säljs den större delen av den lilla lilla fångsten av de genomblöta och saltstänkta äldre männen som utgör dragkamps- och fiskelagen. Den yngre generationen lyser med sin frånvaro. Troligen är detta ett yrke och arbetsätt som är på väg att tyna bort med den äldre generationen. Med denna generation även det underbart vackra pärlbandet av de hundratals små eldflugorna ute på det natt täckta havet utanför Varkala.











Från en genomblöt deltagare på stranden

Vem fan bryr sig?

Nyss hitkommen till Indien. Här kan man roa sig med mycket. Man kan besöka tempel, köpa tyger, gå ut på gator och torg och beblanda sig med folk och heliga kor, man kan besöka restauranger och bli magsjuk. Man kan också skita i allt och stänga in sig i ett rum med fyra chokladkakor och den senaste the Economist, och inte säga ett ord på tre timmar.

Det var vad jag gjorde igår.

The Economist är the Economist och man får ta vissa av analyserna med rejäla nävar salt, man får bortse från att världen förklaras i de simplistiska termerna Vi och Dom, eller De Goda och De Onda. Men gör man det så kan man hitta några riktiga guldtorn.

I det senaste numret, 5-11 december, så är det en särskild del som handlar om klimatförändringarna, med anledning av Köpenhamnsmötet som nu tickar på för fullt. Där, i en liten ruta, har the Economist gjort en summering om inställningen till klimatfrågan i olika länder, och hur folk prioriterar den jämfört med till exempel den ekonomiska krisen. Den har den lätt pessimistiska rubriken "Who cares? Don't count on public opinion to support mitigation". Det visar bland annat, föga förvånande, att sedan den ekonomiska krisen inträffat så har ekonomin blivit uppgraderad som fråga hos medborgare i olika länder, medan klimatet blivit nedgraderad. Men sedan har the Economist en fantastisk analys av klimatskeptism och -skeptiker, samt orsaken till denna förhållning. Jag var ju i ett tidigare inlägg inne på att jag inte förstår hur någon kan kalla sig klimatskeptiker 2009 utan att skämmas - nu ger the Economist mig svaret.

"...Sceptisism seems to be on the rise. (...) When people are poorer they may be less willing to support policies that will cost them money, but feel uncomfortable about jeopardising the planet's future to fatten their bank accounts. Sceptisism absolves them of selfishness." (A special report on the carbon economy, the Economist December 5th 2009, s 16).

"Sceptisism absolves them of selfishness". Den mest klockrena journalistiska analysen 2009, i en enda mening.

/ Karin

Klimatet, min van.

Jaha, da narmar sig den stora klimatkonferensen, COP15, i Kopenhamn med stormsteg. Fragan kanns inte langre som om den ar huruvida det blir succe eller fiasko, utan hur stort fiaskot egentligen kommer bli. Kjell har redan rapporterat om Indiens omojliga position. Jag sag haromdagen pa indisk tv - vi har sadan aven i Bangladesh - dar en av Indiens klimatradgivare uttalade sig om omojligheten for Indien att ta bindande attaganden. Det kanske ar riktigt. Men sen sa han nagot som gjorde mig riktigt forbannad. Han sa att Indien alltid skulle ga in med positionen i forhandlingarna att man forhandlar med Indiens intresse satt framst. Vad som ar bra for Indien ar det som raknas, inte vad som ar bra for klimatet. Och med den positionen blir det inga avtal och inga utslappsminskningar. Nar ska varldens ledare borja forsta, pa riktigt, att detta ar en fraga bortom nationsgranser och egenintresse?

Och i Australien, som ar en av varldens storsta utslappare per capita, har den blockoverskridande klimatuppgorelsen rasat samman efter att oppositionen har valt en ny ledare, en "klimatskeptiker". Hur kan man kalla sig for det 2009 utan att skammas ogonen ur sig? Vad ska fornekas harnast? Gravitationen? Evolutionen? Eller vanta...

Samtidigt i Bangladesh forsoker man pa alla satt flytta fokus till klimatforandringarnas offer, de som kommer fa fly land och hem i framtiden som en foljd av varldens misslyckande i Kopenhamn. Men inte ens detta ar okomplicerat, det har med att vara offer. For ar det en oroande trend som marks har, i ett samhalle som pa manga satt ar dysfunktionellt nar det galler byrakrati och politikens misslyckande i att erbjuda manniskor det de har ratt till, sa ar det att klimatforandringarna kan goras som forklaring till allt. Det ar klimatforandringarnas fel att Dhakas gator svammar over nar det regnar - inte att det byggs overallt utan tillstand sa att alla avrinningsvagar tapps igen. Det ar klimatforandringarnas fel att salt tranger in och forstor odlingsbara ytor - inte jatterakodlingar.

Nar varldens ledare, naja, nagra av dem iallafall, mots i Kopenhamn med start om nagra dagar maste de komma med klimatets basta och darmed jordens overland for ogonen, inte de egna nationernas. Likasa far de inte ta klimatet som gisslan och ha det som en tackmantel for egna tillkortakommanden.

Indien pendlar fram och tillbaka vad gäller klimatet

Indiens position inför klimattoppmötet i Köpenhamn verkar ha svängt igen. Tidigare har det verkat som om Indiens regering, med miljöministern Jairam Ramesh i spetsen, har kunnat tänka sig att överge utvecklingsländerna inom den så kallade G-77 gruppen för att sluta upp med USA och Australien och acceptera bindande utsläppsmål. Tillsammans med Kina har G-77 hävdat att det är det industrialiserade nord som har orsakat klimatkrisen och att det är dem som måste drastiskt minska sina utsläpp. Utvecklingsländerna i syd ska ha fortsatt utrymme för ekonomisk tillväxt.

USA har krävt att även utvecklingsländerna ska minska sina utsläpp och ett tag såg det ut som de skulle få med Indiens regering med på tåget. De siktar på en permanent plats i FN:s säkerhetsråd och har varit rädda att verka motsträviga i klimatförhandlingarna. Men efter mycket inhemsk kritik, kombinerat med löjligt låga löften om minskade utsläpp från nord, verkar regeringens position ha hårdnat igen, och möjligheterna att nå ett bra avtal i Köpenhamn verkar små. Shyam Saran, premiärministerns speciella sändebud för klimatförändringar, sade häromdagen att det inte fanns en chans att Indien skulle acceptera bindande utsläppsminskningar. Eftersom det verkar vara liten chans att de utvecklade länderna går med på att kraftigt minska sina utsläpp och det inte verkar finnas någon garanti för att de erbjuder syd någon hjälp vad gäller överföring av klimatvänlig teknik sade Shyam Saran att Indien måste skydda sina intressen.

– För tillfället så är det som vi faktiskt förhandlar om inte hur vi ska handskas med klimatförändringen, utan om hur vi ska bibehålla våra ekonomiska positioner, och hur vi ska kontrollera handeln, och hur vi lyfter fram några av våra egna ekonomiska intressen, sade Shyam Saran till The New Indian Express.

Det stora problemet i Indien är vems intressen som skyddas i nationens namn. Det är sant att landet har väldigt låga per capita utsläpp, men alla släpper inte ut lika mycket. De fattiga på landsbygden, som inte har fått ta del av Indiens ekonomiska utveckling, har försumbara utsläpp, medan medelklassen och överklassen tar efter västerländska konsumtionsmönster. För att Indien ska kunna undgå bindande utsläppsmål med hänvisning till de fattigas utveckling, måste de se till att de får ta del av den ekonomiska tillväxten. Än så länge har inte detta varit fallet.

Jag har skrivit mer om hur Indien verkade gå USA till mötes här (http://www.fria.nu/artikel/81502).