Jag sitter framför en av cheferna på jordbruksdepartementet i byn Kundrandar Kovil. Departementet styr över ett antal byar i trakten lyder i sin tur under Tamil Nadus regering. Här kan bönderna inhandla subventionerade frön och insatsmedel.
Inställningen till jordbruk är här är långt ifrån inställningen hos de NGO.s jag träffat.
När han får veta att jag är biolog säger han
-Man måste exploatera naturen för att kunna utveckla ett land, håller du inte med mig? Jag undrar först om han vill testa mig, men inser att han nog är allvarlig. Jag säger att vi inte kommer ha någon framtid om vi inte varsamma och istället bevarar naturen och att vi måste nyttja naturresurser på ett hållbart sätt. Han förstår inte vad jag menar.
Han är intresserad av utvecklingen i Sverige och vill att jag ska komma med tips på hur Indien kan utvecklas snabbare. När jag säger att vi har gjort många misstag i väst och att det är viktigt att vi delar med oss av den kunskapen så att inte samma misstag görs här ser han igen ut som ett levande frågetecken.
-Vaddå misstag??
Han tycker inte att det bör satsas på ekologiskt jordbruk,
- Unga är ändå inte intresserade.
Att subventionera traditionella grödor inget som staten gör eller som han tycker de borde göra. Det är bara äldre som vill odla traditionella grödor. De frön som subventioneras är hybridfrön som främst används för storskaligt, vattenkrävande jordbruk vilket gör att småbönder missgynnas. Lyckl
Han tycker däremot att det borde satsas på GMO för att möta framtidens utmaningar och matsäkerhet.
Jag blir ytterligare varse om vilket hårt jobb det måste vara att implementera ekologiskt jordbruk med en regering som totalt motsätter sig allt vad hållbarhet och långsiktighet heter och som bara vill att Indien ska utvecklas så snabbt som möjligt utan att tänka på konsekvenserna.
Sandra Thunander
fredag 27 november 2009
lördag 21 november 2009
The ground beneath her feet.
Mycket skiljer oss manniskor at, vare sig om vi kommer fran samma eller olika lander. Vi forvantar oss olika saker av livet, har olika bakgrund och perspektiv. Men det finns ocksa vissa saker som forenar oss, och ofta tanker jag att de sakerna ar fler an vad som skiljer oss at, aven om vi lever i en tid och en varld besatt av att poangtera skillnader. Men om vi ska halla oss till det fundamentala, sa tror jag att det ar sakert att saga att de flesta av oss forvantar sig att marken under vara fotter inte ska ramna. Och nu pratar jag bokstavligt, inte bildigt. Vi forvantar oss att marken vi bor pa, gar pa, lever pa, fortsatt ska vara dar imorgon, om ett ar, for nasta generation.
Sa inte i Manikgong.
En bit utanfor denna stad finns vidstrackta sa kallade char lands och mark som ar uppbyggd pa sand och grus, och som Padma sakta men sakert haller pa att ata sig igenom. Jorderosion ar ett enormt stort problem har, och under var vandring pa ena sidan floden moter vi en aldre kvinna som under sin livstid flyttat fem ganger, for att marken hon bodde pa raserat och forsvunnit. Och med marken hus, alla agodelar. Fem ganger i sitt liv har hon fatt borjat om fran borjan, bygga upp nagot som sedan forsvunnit, igen och igen. Hon pratar med oss lange, hon ser trott men talmodig ut. Hon verkar inte beklaga sig, mest bara konstatera hur situationen ser ut.
Vi aker vidare till andra sidan floden och pratar dar med nagra bonder. De visar sprickor i jorden langs flodkanten, och berattar att har har det inte skett nagra erosioner de senaste 15 aren, men att det har borjat i ar igen. Medan vi star dar och tittar ner pa mark som nu ligger halvvags mellan kanten och vattnet, sa borjar plotsligt denna landmassa langsamt, langsamt glida ner i vattnet. Folk narmar sig kanten, for att sedan backa igen, och plotsligt tar floden i med all kraft och sveper med sig de lagt liggande jordmassorna i ett enda nafs. Sedan bara vatten, och marken som var dar nyss ar borta.
Sa inte i Manikgong.
En bit utanfor denna stad finns vidstrackta sa kallade char lands och mark som ar uppbyggd pa sand och grus, och som Padma sakta men sakert haller pa att ata sig igenom. Jorderosion ar ett enormt stort problem har, och under var vandring pa ena sidan floden moter vi en aldre kvinna som under sin livstid flyttat fem ganger, for att marken hon bodde pa raserat och forsvunnit. Och med marken hus, alla agodelar. Fem ganger i sitt liv har hon fatt borjat om fran borjan, bygga upp nagot som sedan forsvunnit, igen och igen. Hon pratar med oss lange, hon ser trott men talmodig ut. Hon verkar inte beklaga sig, mest bara konstatera hur situationen ser ut.
Vi aker vidare till andra sidan floden och pratar dar med nagra bonder. De visar sprickor i jorden langs flodkanten, och berattar att har har det inte skett nagra erosioner de senaste 15 aren, men att det har borjat i ar igen. Medan vi star dar och tittar ner pa mark som nu ligger halvvags mellan kanten och vattnet, sa borjar plotsligt denna landmassa langsamt, langsamt glida ner i vattnet. Folk narmar sig kanten, for att sedan backa igen, och plotsligt tar floden i med all kraft och sveper med sig de lagt liggande jordmassorna i ett enda nafs. Sedan bara vatten, och marken som var dar nyss ar borta.
fredag 20 november 2009
Vem skiner Indien på?
Monsunmolnen ligger tunga över staden och vattnet sipprar genom bussfönstret. En plötslig känsla av London infinner sig. Efter en bussresa som började på översvämmade gator i Trichy och blev några timmar försenad på grund av en punktering har jag rullat in i Bangalore, eller Bengaluru, som det numera heter. Juvelen i det nya ”Shining India!”
Jag tvivlar på att det är den läckande bussen som får mig att tänka på London. Men kanske är det att det tar en evighet att åka emellan all bebyggelse till busstationen, att trafiken är en mardröm och att regnet färgar hela staden grå – samtidigt som det finns trafikljus och övergångsställen, och motorcyklisterna använder hjälm.
Kanske är det att det finns papperskorgar – eller är det att det finns papperskorgar med McDonalds-M tryckta tvärsöver – medan Reebok och Lacoste affärer lyser upp gatorna genom skyltfönstren? Eller är det bussarna med digitala skyltar med engelsk text och rickshawerna med taxametrar? Kan det vara att tjejerna går i jeans och tighta toppar, att de sitter på motorcyklar och dricker i barerna? Eller helt enkelt att det finns dryckeshål som verkar vara värda att gå till – till skillnad från byarnas statliga, skabbiga vinaffärer dit männen går för att supa sig redlösa på billig rom och göra av med familjens besparingar. Bengaluru känns västerländsk, eller borde jag säga utvecklad? Är det hit hela Indien vill komma?
Jag har åtta timmar på mig att upptäcka staden. Jag dumpar väskan i garderoben på stationen och beger mig mot Citymarket, den stora inomhusmarknaden. Det tar bara ett par hundra meter innan någon trycker en flyer för indisk take-away och gratis hemkörning i handen på mig – ännu en gång känns det som jag är i England.
Efter att ha passerat ett par hindutempel där besökarna stannar till några sekunder för en snabb bön, befinner jag mig snart i de muslimska kvarteren. De flesta männen går klädda i helvitt från topp till tå och medan ganska många kvinnor är dolda bakom sina burkor. Jag velar bort mig på vägen och hamnar i lagerkvarteren på baksidan marknaden där meterhöga fruktpyramider väntar på att bli upplockade av allehanda fruktförsäljare. Kokosnötter, apelsiner, äpplen, bananer och ananaser kantar gatorna.
– Sir, vill du ta ett foto?
Eftersom kameran är nedpackad i väskan blir jag lite förvånad över frågan som kommer från två fnittrande män som håller hand. Att män som de här kelar som tecken på sin vänskap är vanligt över hela Indien, men här i moderna Bengaluru har jag till och med sett tjejer och killar våga kela med varandra. I Keeranur är närkontakt tabu även bröllopsfotona. Jag gräver fram kameran och knäpper ett par bilder, och de blir så nöjda att de ger mig ett par små frukter som ser ut som något av en blandning mellan en kiwi och en potatis. Tror de kallade de små goda, små söta rackarna satsumas.
Inne på marknaden är det ett konstant förhandlande och utbyte av varor och kapital. Kryddor, blommor, ris och bananblad – allt ska vägas och förpackas innan kunden för det mesta går där ifrån med enorma paket som de utan bekymmer balanserar på huvudet. Moderna Indien känns långt borta.
Jag köper ett par bananer i lika stora som dem vi får i Sverige. Vet inte vad det beror på, men detta är första gången jag ser färska bananer som är lika stora och gula som de som ligger i Europas mataffärer – normalt är de små och grönaktiga här på subkontinenten. Är Bengalurus bananer också utvecklade – eller besprutade? Marknaden börjar kännas påträngande och jag vinkar ner en rickshaw – i jakt på en ny roman och litteratur om daliter (kastlösa) beger jag mig till stans största bokaffär. Jag inser hur lurad jag brukar bli som utlänning när min första resa med taxameter slutar på 30 rupies – i andra städer skulle det vara närmare 100 rupies. Bokaffären ger intrycket av att vara välsorterad, jag lokaliserar snart Rohinton Mistry’s A Fine Balance som en vän rekommenderat, men när det gäller dalitlitteratur tar det stop. Trots en stor faktasektion hittar jag bara en bok. I informationen vet kassörskan först inte vad jag pratar om när jag säger daliter, och sedan kommer en föreståndare och säger att de inte har någonting. Han verkar förneka att de ens har den boken jag har hittat.
Nu önskar jag att jag kunde säga att jag gick därifrån i protest mot att bokaffären förnekade existensen av den femtedel av Indiens befolkning som är födda till diskriminering genom kastsystemet. Men det kan jag inte, jag var alldeles för lockad av att dricka en kopp svart kaffe och äta en bit kladdkaka i bokaffärens franchisecafé som spelade Eminem. Den typen av kafé jag inte skulle gå till hemma men som efter två månader i Keeranur kändes något som befrielse. Möjligheten att i lugn och ro få fundera med en bok gjorde att jag kastade bort mina principer och slog mig ner med mitt kaffe i det nya ”Shining India” – ett Indien som daliterna i det här fallet inte verkar vara välkomna till.
Jag tvivlar på att det är den läckande bussen som får mig att tänka på London. Men kanske är det att det tar en evighet att åka emellan all bebyggelse till busstationen, att trafiken är en mardröm och att regnet färgar hela staden grå – samtidigt som det finns trafikljus och övergångsställen, och motorcyklisterna använder hjälm.
Kanske är det att det finns papperskorgar – eller är det att det finns papperskorgar med McDonalds-M tryckta tvärsöver – medan Reebok och Lacoste affärer lyser upp gatorna genom skyltfönstren? Eller är det bussarna med digitala skyltar med engelsk text och rickshawerna med taxametrar? Kan det vara att tjejerna går i jeans och tighta toppar, att de sitter på motorcyklar och dricker i barerna? Eller helt enkelt att det finns dryckeshål som verkar vara värda att gå till – till skillnad från byarnas statliga, skabbiga vinaffärer dit männen går för att supa sig redlösa på billig rom och göra av med familjens besparingar. Bengaluru känns västerländsk, eller borde jag säga utvecklad? Är det hit hela Indien vill komma?
Jag har åtta timmar på mig att upptäcka staden. Jag dumpar väskan i garderoben på stationen och beger mig mot Citymarket, den stora inomhusmarknaden. Det tar bara ett par hundra meter innan någon trycker en flyer för indisk take-away och gratis hemkörning i handen på mig – ännu en gång känns det som jag är i England.
Efter att ha passerat ett par hindutempel där besökarna stannar till några sekunder för en snabb bön, befinner jag mig snart i de muslimska kvarteren. De flesta männen går klädda i helvitt från topp till tå och medan ganska många kvinnor är dolda bakom sina burkor. Jag velar bort mig på vägen och hamnar i lagerkvarteren på baksidan marknaden där meterhöga fruktpyramider väntar på att bli upplockade av allehanda fruktförsäljare. Kokosnötter, apelsiner, äpplen, bananer och ananaser kantar gatorna.
– Sir, vill du ta ett foto?
Eftersom kameran är nedpackad i väskan blir jag lite förvånad över frågan som kommer från två fnittrande män som håller hand. Att män som de här kelar som tecken på sin vänskap är vanligt över hela Indien, men här i moderna Bengaluru har jag till och med sett tjejer och killar våga kela med varandra. I Keeranur är närkontakt tabu även bröllopsfotona. Jag gräver fram kameran och knäpper ett par bilder, och de blir så nöjda att de ger mig ett par små frukter som ser ut som något av en blandning mellan en kiwi och en potatis. Tror de kallade de små goda, små söta rackarna satsumas.
Inne på marknaden är det ett konstant förhandlande och utbyte av varor och kapital. Kryddor, blommor, ris och bananblad – allt ska vägas och förpackas innan kunden för det mesta går där ifrån med enorma paket som de utan bekymmer balanserar på huvudet. Moderna Indien känns långt borta.
Jag köper ett par bananer i lika stora som dem vi får i Sverige. Vet inte vad det beror på, men detta är första gången jag ser färska bananer som är lika stora och gula som de som ligger i Europas mataffärer – normalt är de små och grönaktiga här på subkontinenten. Är Bengalurus bananer också utvecklade – eller besprutade? Marknaden börjar kännas påträngande och jag vinkar ner en rickshaw – i jakt på en ny roman och litteratur om daliter (kastlösa) beger jag mig till stans största bokaffär. Jag inser hur lurad jag brukar bli som utlänning när min första resa med taxameter slutar på 30 rupies – i andra städer skulle det vara närmare 100 rupies. Bokaffären ger intrycket av att vara välsorterad, jag lokaliserar snart Rohinton Mistry’s A Fine Balance som en vän rekommenderat, men när det gäller dalitlitteratur tar det stop. Trots en stor faktasektion hittar jag bara en bok. I informationen vet kassörskan först inte vad jag pratar om när jag säger daliter, och sedan kommer en föreståndare och säger att de inte har någonting. Han verkar förneka att de ens har den boken jag har hittat.
Nu önskar jag att jag kunde säga att jag gick därifrån i protest mot att bokaffären förnekade existensen av den femtedel av Indiens befolkning som är födda till diskriminering genom kastsystemet. Men det kan jag inte, jag var alldeles för lockad av att dricka en kopp svart kaffe och äta en bit kladdkaka i bokaffärens franchisecafé som spelade Eminem. Den typen av kafé jag inte skulle gå till hemma men som efter två månader i Keeranur kändes något som befrielse. Möjligheten att i lugn och ro få fundera med en bok gjorde att jag kastade bort mina principer och slog mig ner med mitt kaffe i det nya ”Shining India” – ett Indien som daliterna i det här fallet inte verkar vara välkomna till.
lördag 14 november 2009
Skyfallen över Nigrisbergen
Det sades att det var väldigt vackert här, men under mina första dagar så såg jag inte mer än ett par meter framför mig. Dimman låg som ett lock över bergen och regnet öste ner. Jag hade rest till Nigrisbergen i västra Gaths för att besöka en organisation som jobbar med minoritetsbefolkningen i bergsbyar.
I tisdags regnade det så mycket som 82 cm. Regnet har orsakat markförskjutningar som i sin tur b.l.a. orsakat att träd har fällts, vägar gått sönder och blockerats, den lokala busstrafiken förbjudits på flera av vägarna, järnvägsrälsen förstörts och mellan 40-50 dödsfall inträffat. Det här kommer ta tid att reparera. Svårframkomlighet i trafiken orsakar att priser på varor till och från bergen har skjutit i höjden. Priset på grönsaker odlade i bergen har höjts med 70%. Nilgrils Dokumentations Center (NDC) menar att oförsiktigt byggande av vägar och byggnader på sluttningar orsakat att området nu drabbats hårt av erosion och markförskjutningar. De menar att det räcker med att regnet överskrider 15 cm för dessa konsekvenser.
En man berättar att hans sons skola rasat samman och att skolgången ställs in tom mitten på januari, tills dess blir barnen lediga och de drar istället in på sommarlovet nästa år.
På väg hem från besöket talar vi med en annan man som säger att så här illa har det ej varit sedan 1978, men vad ska vi göra fortsätter han, vi kan ju inte rå på vädrets makter. Vi frågar om han tror att det kommer fortsätta så här. Nej, nu räcker det säger han,..forsätter ovädret så kommer också våra grönsaksodlingar att förstöras.
Detta som ett resultat av växthuseffekten läser jag i tidningarna.
Åter igen drabbas den del av befolkningen som har bidragit minst till den globala uppvärmningen som hårdast.
Sandra Thunander
I tisdags regnade det så mycket som 82 cm. Regnet har orsakat markförskjutningar som i sin tur b.l.a. orsakat att träd har fällts, vägar gått sönder och blockerats, den lokala busstrafiken förbjudits på flera av vägarna, järnvägsrälsen förstörts och mellan 40-50 dödsfall inträffat. Det här kommer ta tid att reparera. Svårframkomlighet i trafiken orsakar att priser på varor till och från bergen har skjutit i höjden. Priset på grönsaker odlade i bergen har höjts med 70%. Nilgrils Dokumentations Center (NDC) menar att oförsiktigt byggande av vägar och byggnader på sluttningar orsakat att området nu drabbats hårt av erosion och markförskjutningar. De menar att det räcker med att regnet överskrider 15 cm för dessa konsekvenser.
En man berättar att hans sons skola rasat samman och att skolgången ställs in tom mitten på januari, tills dess blir barnen lediga och de drar istället in på sommarlovet nästa år.
På väg hem från besöket talar vi med en annan man som säger att så här illa har det ej varit sedan 1978, men vad ska vi göra fortsätter han, vi kan ju inte rå på vädrets makter. Vi frågar om han tror att det kommer fortsätta så här. Nej, nu räcker det säger han,..forsätter ovädret så kommer också våra grönsaksodlingar att förstöras.
Detta som ett resultat av växthuseffekten läser jag i tidningarna.
Åter igen drabbas den del av befolkningen som har bidragit minst till den globala uppvärmningen som hårdast.
Sandra Thunander
fredag 13 november 2009
Plötsligt i South Jagathpur
Under en intervju med en av REMOLDs kvinnogrupper i byn South Jagathpur i Char Matua Union. Byn ligger väster om Noakhalis regionshuvudstad Maijdee Court, ca 45 minuters färd med CNG. Svarade en kvinna nej på en fråga angående kvinnors sexuella rättigheter, om en kvinna kan neka sin man sex. De andra kvinnorna som deltog i intervjuen bliv rasande, börjar protestera och frågade ut kvinnan som svarade nej. Kvinnan som svarade nej stod på sig envist utan att vika en tum för de andra kvinnornas protester. Mina tankar for iväg till Anna Ankas ”fantastiska” utalande i svensk media för ett tag sedan. Där hon utalade sig om att kvinnor har en sexuell förpliktelse gentemot sina män samt sågade den svenska jämställdheten. Snälla snälla Anna Anka. En vädjan från mig. Bli inte aktiv i fattigdomsbekämpningen i världen.
fredag 6 november 2009
Utarmade jordar
Regeringen pushade oss till att använda kemsika pesticider och gödselmedel för vårt jordbruk. Våra jordar blev förstörda och pesten värre. Nu har jag fått min jord att må bra igen.Jag står mitt i en åker av pumpor och lyssnar ivrigt till Mr Muthusami som prakiserat ekologiskt jordbruk i 19 år. Han har lärt sig det mesta från sin pappa. Han gjorder ett avbrott i det ekologiska odlandet under den gröna revolutionen, som introducerades på 1960-talet, när det vurmades för intensivt och enskaligt jordbruk i kombination med hårt användade av kemiska preparat för hög avkastning. Jag gång på gång fått höra vilka konsekvenser det hårda användandet av kemiska ämnen har haft för befolkningen här. Det har inte bara förstört jordarna och utarmat den biologiska mångfalden, utan orsakat stora problem med förgiftad mat, sjukdomar och dödsfall samt bidragit till finanisella skulder som omöjligt kunna betalas tillbaks och i slutändan lett till att bönderna begått självmord. Mina grannbönder är nyfikna och vill lära sig av mig fortätter Mr Muthusami. När jag lyssnar till honom kommer jag på mig själv att le, han ger mig hopp om framtiden.
Sandra Thunander
Sandra Thunander
måndag 2 november 2009
Tågstopp
Då var man tillbaka i Noakhali igen efter att ha varit på 5 dagars möte och workshop i Thanapara, samt haft fötterna i Ganges heliga vatten. Tågresan mellan Dhaka och Noakhali på ca 8 timmar börjar kännas lättare och snabbare, tiden går fortare. Denna resa blev lite speciell kan man säga. Lite efter Comilla stannade tåget till vid en liten tågstation. Inget konstigt med detta. Men jag stack ut mitt huvud genom tågfönstret för att se var vi hade stannat. Utanför tåget får jag se ca 20 tungt beväpnade soldater samt 10 tungt beväpnade poliser som är i fullgång att storma tåget. In i min tågvagn stormar två tungt beväpnade soldater och börjar väsnas i gången. Män och kvinnor springer ut ur tåget och vagnarna. En man springer över ett risfält, jag tror först att soldaten utanför skulle skjuta ner honom. Men det gjorde han inte. Jag försökte att få kontakt med någon av dem som stod utanför tåget för att få reda på vad som hände. Men ingen pratade engelska. Soldaterna i min vagn börjar nu att banka på min dörr. Först vägrar jag att öppna och ignorerar dem. Men så fortsätter de att banka på min dörr. Så jag blir tvungen att resa mig upp och öppna dörren till kupèen. Jag ställer mig i dörröppningen så att de inte kan komma in i kupèen och frågar vad de vill. Får inget svar av soldaterna. De bara tittar på mig och jag på dem. Jag är ett huvud högre än dem. Sedan säger den ena något på bangladeshiska. Jag bara tittar på dem båda och frågar vad de vill, fortfarande stående så de varken kan se eller komma in i kupèen. Efter ett tag kommer en av konduktörerna och säger att de ska bara titta in i min kupèe. Så jag tar ett steg tillbaka så de kan komma in. De tittar igenom kupèen snabbt och går sedan vidare till nästa kupèe. Jag frågar då konduktören vad de letar efter, men får ingtet svar. Jag stänger och låser dörren, sätter mig ner och lutar mig ut genom förnstret igen. Nu får jag kontakt med en man som kan prata engelska. Så jag frågar honom. Han nämner lite snabbt att de letar efter något och så säger han ett ord snabbt som jag inte hinner uppfatta. Så jag frågar igen. Samtidigt som detta ser jag att att soldaterna har börjat att kasta ut män och stora vita säckar från tåget. Mannen som jag frågat säger då att de letar efter narkotika. Så soldaterna och polisen har alltså stannat och stormat tåget för att göra ett narkotikatillslag. När de är klara och kastat ut ca 20-25 stora rissäckar på ca 20 kg/st samt radat upp ett 20-tal män rullar tåget vidare mot Noakhali. En av dessa män som soldaterna tog kom från min del av tåget och blev tvungen att bära säcken själv på huvudet fram till uppsamlingsplatsen. En liten annan upplevelse av tågresan mellan Dhaka och Noakhali samt av Bangladesh. Det hela kanske var en nationell operation. För att i dagens The Independents i Bangladesh hade man en extra bilaga, Stethoscope: Health and Medicine Journal. Som handlade just om narkotika.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
