Utbölingen i Keeranur

Hemma får jag ibland höra att jag är lik Robert Plant, eller Tomas Dileva. Detta tas ömsom som en komplimang, ömsom som en förolämpning. Helt beroende på vilket humör jag är på. I Indien höll sig Y, som jobbar här på kontoret, tio minuter innan han kommenterade att jag såg ut som Vasco da Gama. Det koloniala arvet har satt sina spår.

Den första, norrgående, monsunen kom sent till Tamil Nadu i år. Den var väntad i augusti, men torkan tog slut först dagen innan jag landade i Chennai den 15 september. Sedan jag kom hit har de kraftiga åskstormarna dragit in de flesta kvällar. Runt åtta-niotiden, när temperaturerna har lagt sig, brukar regnet börjar falla, och kortare strömavbrott är snarare regel än undantag. Keeranur blir becksvart förutom lamporna på några enstaka motorcyklar som trotsar regnet. På morgonen täcker vattenpölarna halva vägarna och det gäller att placera sina fötter rätt där jag trängs med – förutom cyklar, motorcyklar och bilar, även hundar, kor och getter, samtidigt som ett tiotal fnittrande skolungdomar står bredvid vinkar. Trots att det är en liten stad med cirka sextusen invånare är det konstant liv och rörelse. Som utomstående är det inte lätt att tro att det finns några trafikregler, det verkar mer vara att tuta när det behövs, men Velan, Velichams grundare, informerade mig idag om att man ska gå på vänster sida. Och med tanke på att jag ännu inte har sett någon blivit överkörd så börjar jag misstänka att det finns en dold ordning i kaoset – förhoppningsvis upptäcker jag den så småningom.

På mornarna väcks jag av böneutropen från Minareten, det finns en viss muslimsk befolkning här, även om det är dominerande hindu. Frukosten brukar innebära antingen dosa eller idli. Dosa är en stor tunn rispannkaka, medan idlis är små risplättar. Dessa äts med händerna (eller snarare med högerhanden) tillsammans med sambar (grönsakscurry) och chutney (gjord av kokosnöt) som servitören generöst slevar upp på bananbladet som utgör tallriken. Det har gått förvånansvärt snabbt att bli bekväm att äta med handen trots att det är söliga grytor som serveras. Det gäller även att hålla schakt i vänsterhanden, det är den som används vid toalettbesöken och ska inte blandas ner i maten.

Jag är den enda vita personen i byn, och mitt utseende skänker mycket glädje till barnen som leker utanför kontoret. De missar inte ett tillfälle att säga ”hi”, skaka min hand och fråga ”How do you do?” och ”What’s your name?” När de sedan gått igenom de fraser de kan på engelska så börjar de om från början igen – och de vill gärna skaka hand så många gånger som möjligt. Undrar hur länge jag kommer få äran att ha den uppvaktningen, för några dagar fick jag till och med skriva autografer. Undrar om de verkligen tror jag är Vasco da Gama…